Château Boyd-Cantenac och Château Pouget
Det ska sägas med en gång – ägaren Lucien Guillemet är minst lika intressant som sina viner. Med sin lågmälda och egensinniga stil leder han samtalet in i filosofiska funderingar och improviserar fram blindprovningar när nya idéer uppstår.
Under provningen får vi smaka på allt från olika druvsorter och defekter till flaskor som öppnats vid olika tidpunkter och många gamla årgångar. Givetvis blir det också provning av viner från familjens båda slott, Pouget, en fjärde cru som köptes 1906, och Boyd-Cantenac, en tredje cru som införskaffades 1932.
Lucien tar emot oss ute på gårdsplanen och berättar att han själv köper in ekstockar som han sedan låter en tunnbindare förädla till ekfat. Detta ger honom bättre kontroll över ekens kvalitet. Vi går vidare ut i vingården, där Lucien pekar mellan raderna och förklarar att han låter gräset växa fritt – något han var en av de första att göra redan på 90-talet. Det ökar biodiversiteten men påverkar också mikroklimatet för vinrankorna genom att isolera luften mot jorden. Det skapar även möjligheter att styra vattentillgången genom att antingen låta gräset växa eller plöja ner det.
Tillbaka i vineriet inleder vi provningen med fatprover från 2023. Först jämför vi merlot med cabernet sauvignon. Merlot är rundare, fruktigare och har en sötare stil, medan cabernet sauvignon bjuder på toner av svarta vinbär och en stramare struktur. Lucien förklarar att i den slutliga blenden står merlot för attacken medan cabernet ger eftersmaken. Därefter smakar vi årgång 2020, som är rund och fruktig, och en av de mer tillgängliga årgångarna. Årgång 2017 är fylligare, stramare och tanninrik med en tydlig fatkaraktär. 2011 har nått fin mognad och har toner av svart te, tobaksblad och höstlöv. 2004, ett mellanår, är rund men med hög fruktsyra och en lång eftersmak. Det extremt varma året 2003 smakar saftigt och rustikt med fruktiga toner och mjukare tanniner.
Sammanfattningsvis kan man säga att vinerna har en rustik, gammaldags stil som vinner på lagring och då blir riktigt charmiga – inte helt olikt sin ägare.
Foto: Rickard Albin