Château Cantemerle
"Cantemerle you said you were high class, that was not a lie." Ja, Cantemerle är inte Margaux, men det doftar Margaux, den beter sig som en Margaux (elegant men diskret som ung, och blommar efter 15+ år), och jag har hört terroirexperter säga att marken är typiskt Margaux, man har till och med vingårdar som sträcker sig in i den nuvarande apellationen.
Den berömde vinkritikern Parker utropade 1989 att Cantemerle var den bästa Margauxen, vilket bidragit till förvirringen. Slottet hade kanske kunnat bli en klassad Margaux om inte vinet lite glömts bort vid klassningen 1855, man hade haft brått. Hela Cantemerles produktion såldes direkt till Holland på den tiden, så det saknades också underlag för en klassificering. Den dåvarande ägarinnan Villeneuve-Durforts, ägare också till Durfort Viviens i Margaux, stod dock på sig, och lyckades få in slottet i klassningen, den enda förändring som skett förutom Moutons, en stor grej på den tiden. Hursomhelst, vara som det vill med det, det blev och är en femte cru i Haut-Médoc. Egendomen har dock haft stora problem genom tiderna, bland annat var de extremt hårt drabbade av vinlusen, och det tog långt in på 1900-talet innan man hämtade sig och började omplantera på riktigt, och med hög densitet.
En sak jag verkligen gillar med slottet, förutom elegansen i vinerna, är att det det har hålla en sympatisk prisprofil, till och med i Sverige brukar det gå att hitta till bra priser, och det är nästan alltid gott, om än blygt. Med tid kan det bli riktigt bra. Det visade bla en -59:a och en -47:a vid en vertikal jag arrangerade förra året. Så spänningen inför besöket var stor.
Vår värdinna Laure Canu insisterar att vi skall köra in från landsvägen inte den mindre väg som GPS:en visar, som leder fram till entrén, vi bygger om. Vi gör som tillsagda, och den vägen leder genom en enorm park, med vackra små träbroar målade i rött. Vi undrar lite om vi kommit rätt, men så dyker slottet upp och vid det ett gigantiskt byggprojekt. De har en hållbarhetschef, som är lycklig över skogen parken, de studerar hur den interagerar med vingårdarna, inventerar alla arter, somliga insekter skyddar mot skadedjur. Givetvis är man organisk, och hoppas snart vara certifierade.
Vi visas runt i den nästan färdiga enorma betongbyggnaden (ett inte så miljövänligt material att producera) som skall bli det nya vineriet. Det vimlar av byggarbetare, men snart måste de vara klara, skörden väntar inte. Alla är entusiastiska, man skall tripla källarna, gå från 15 tankar till 114 för 98 ha, det är enormt. Förutom den detaljförståelse detta kommer innebära så underlättas också Air Pulse, syresättning direkt in i tankarna. Den numera populära metoden fördelar syre jämnt i hela tanken och påstås ge mjuka tanniner. Cantemerle var en av de första som experimenterade med Air Pulse, 2014, de råkade känna uppfinnaren. Särskilt viktig är metoden för dem kalla år, men de använder den alla. Den ersätter den för personalen ganska jobbiga rundpumpningen, som krävde släpande av slangar, bullrande pumpar, och en massa extra städning.
Laure har dukat upp en fin provning inne i det gamla slottet, -89, -96, -01, -15 och -22. 89:an är vår referens nu, hur vinet skall smaka får vi höra. Det första året vi använde omvänd osmos för att minska mängden vatten i vinet. Det är ett elegant lite ”dammigt” vin, men det är 96 som stjäl showen, underbar voluminös Margauxliknande terroirtoner som strömmar ut ur glaset, en av mina bästa, och detta vin upplevde jag helt stängt för några år sen! 01 är sandigt och fint, och gott redan, men lite blygt i näsan. Första flaskan 15 var korkad, men den andra ypperlig, inte lika doftrik nu som 96, men mycket lovande struktur, mycket gott redan. 22:an är väldigt ung, men redan kan man njuta den fina strukturen.
Madame Villeneuve-Duforts ler i sin himmel, hon skulle varit stolt, det nya vineriet kommer sätta Cantemerle på kartan, mer än väl värd sin klassning, väl kämpat.
Foto: Rickard Albin