Château de Beaucastel

Egendomen har varit stängd för renovering i flera år, men nu är vi inbjudna till smygpremiär, till ett arkitektoniskt drömprojekt. Långt under hela vineriet finns en betongbunker med flödande vatten som ska stabilisera klimatet, en källare under källaren 15 meter ner. Och ovanför ligger vinkällaren, och vineriet byggt i naturmaterial som leror och trä.

Vi är nästan eloberoende får vi höra, allt andas en aura av hållbarhet och långsiktighet, men till vilket pris kan man undra, vilket som helst, verkar det. Mitt i allt det hållbara är det så kliniskt att det nästan är onaturligt. Finns det risk att man spolar ut barnet med badvattnet kan man tänka när man jämför med Clapes vinkällare i Cornas, där spindelväven på väggarna är som hämtade ur en Draculafilm. Men vindoften är magisk. Vi får höra att man är ok med en aning brett, stalldoft, men inte för mycket. Kanske finns det en risk med de superrena källarna att bretten blir stark om den bara får chansen, och att man därför kommer göra allt för att undgå den. Samtidigt så verkar brett finnas naturligt i mourvèdredruvan som är vanlig här. Det kommer bli spännande och se om det blir en stiländring av vinet nu.

Men det är i vingården inte i källaren man gör vinet, brukar man säga. Här beskär man lågt i gobelet för att skydda druvorna från vinden, och låter rankorna ha rika bladverk i samma syfte. Förr var omgivningarna täckta av skog, och kungen av Frankrike brukade stanna till här för att jaga när han var på väg till påven. Kungen belönade Beaucastel med 100 hektar mark och titeln de framför Beaucastel. Och den äran har man förvaltat väl, trots att skogen är borta. 

Vinet är ett av de absolut mest eftersökta på nätet, i världen, tillsammans med sådana giganter som Dom Perignon, och det är inte av en slump så klart. Man har varit framsynt, redan under andra världskriget beslöt man sig för att odla ekologiskt, och nu firar man 40-års jubileum som biodynamisk. Man har planterat hela 1 500 träd i markerna, lönn, äpple och mandel – träd som mer växer på höjden och inte bredden, olivträd fungerar inte. Här befinner vi oss uppe på en platå där marken täcks av de typiska knytnävsstor stenarna, galets roulés, rullande stenar som rockar. Ja, vissa säger att de är bra för att de bevarar värme och fuktighet, men inte alla, andra föredrar att slippa dem. På Rayas påstås det till och med att man helt enkelt burit bort dem. Stenarna har vittrat loss från alperna en gång i urminnes tid och rullat hit, till glädje för plogreparatörerna. Stenarna finns mest på de tre högre kullarna i området. Sverigebekanta Mont-Redon är placerat på en annan sådan, och där lät man jämna ut den motsträviga marken med bulldozers.

Vi provar röd Châteauneuf-du-Pape Beaucastel 2010, 2004, 2000 och 1994. Alla är fina, men det är först med 1994 som det blommar ut med underbara dofter av skog och kryddor – den legendariska storhet jag söker efter. Doften når höjder trots att man använder den kontroversiella metoden att snabbt värma upp musten till 80 grader för att undvika oxidation, märkligt. År som 1981 får så stor doft att det har hänt mig att den konkurrerat ut Château Haut Brion 1990 i en blindprovning. Jag har provat många årgångar ner till 50-talet, och just nu, om det är välbevarade flaskor är 81:an en klar favorit. Jag var tvungen att öppna en flaska när jag sitter här och skriver, och jag blir som tidigare gånger knockad av doften – stort, stort vin.

Andra favoriter är 1982 (burgundisk), 1978 (otroligt len), 1966 och 1961 (aristokratisk) om det går att hitta välbevarade flaskor, och så klart 1989, 1990 (bägge lite åt det söta hållet), och den överraskande väldoftande 1997:an. 1989 lanserade man prestigecuvée Hommage a Jacques Perrin, med hela 60 procent mourvèdre, en hyllning till pappan som planterat mourvèdre och counois, när det var tvärs emot alla trender. Man fick mourvèdrekloner från Domaine Tempier i Bandol och ökade andelen från 10 till 20 procent i vingårdarna – fantastiskt framsynt. Hommage är ett av de mest eftersökta och dyraste vinerna i Frankrike, och jag har tyvärr inte provat det, vad jag kan minnas.

Vi fick också prova det roussannedominerade vita vinet från gamla stockar. Det är ett vin som påminner om bourgogne i sin ungdom, i lite krämigare stil, mycket hyllat av vinkritikerna. Men vinet är lurigt, det kan stänga sig efter något år, jag har upplevt den besvikelsen ett par gånger. Vi får höra att en besviken restaurang skickat tillbaka sina flaskor till slottet. Men efter något år så hade vinet åter blommat upp, och då skickade de tillbaka samma vin.

Ja, Beaucastel är en makalös källa till väldoftande vin, för den som kan vänta på att mourvèdre lämnar knoppstadiet efter något eller några decennier. Och vi får hoppas att den nya anläggningen bidrar till och inte skrämmer bort doftrikedomen i all sin hållbarhet.

Foto: Rickard Albin