Château La Nerthe
Att komma till denna pärla är som att färdas i tiden. Det charmiga lilla slottet från 1700-talet ligger rofyllt på en kulle, omgivet av en liten park med stora, gamla träd. Turligt nog är det byggnadsminne, inga större ekonomibyggnader i plåt eller liknande skymmer.
Tulle de Villefranche var en framgångsrik familj i Avignon, både inom kyrka och akademi, och de ville ha en sommarstuga som motsvarade deras status, dit man kunde fly när det var för varmt i Avignon eller om pesten slog till. Vingårdar fanns här redan, kanske redan på medeltiden, eller ännu mycket tidigare.
Men det var så klart också viktigt med vinet, inte minst som inkomstkälla. Redan på 1700-talet ansågs vinet hålla hög kvalitet, ett vin för både kungligheter och påvar skaldade en poet, men vintunnorna var ändå svårsålda. Försök att sälja på amerikanska marknaden gick i stöpet under inbördeskriget, och hemmamarknaden stördes av franska revolutionen, även om egendomen som genom ett under lyckades undgå att styckas upp.
Under 1800-talet var fusket det stora problemet, vin som inte kom från området marknadsfördes ändå som ”Pape”, och i Bourgogne var det vanligt att det egna vinet bättrades på med Pape-fat och de tomma faten återfylldes med sur bourgogne som såldes som Pape. Som om inte det var nog med elände slog vinlusen till. Men La Nerthe var en av de första att ympa trots omgivningens glåpord, och de var också först med att försöka få till ett regelsystem som förhindrade förfalskningar. Och när Baron de Lay införde det första officiella AOC:n i Frankrike den 15 maj 1936 för Châteauneuf-du-Pape, så byggde den på regler som till stor del redan följdes vn La Nerthe. Den kanske viktigaste och tuffaste regeln var en begränsning av avkastningen till låga – och dyra – 35 hektoliter per hektar.
Trots denna pionjäranda levde slottet en slumrande tillvaro under större delen av 1900-talet. Det mesta vinet såldes i bulk, och det var inte förrän egendomen såldes till jätten Richard 1985 som det riktigt väcktes ur sin dvala och fick en storrenovering värdig sitt historiska rykte. I samband med ansiktslyftet hittade man en källare som hade murats igen för att undgå tyska ockupanter under andra världskriget. Tyvärr hade tidens tand förstört det mesta av de gamla vinerna, men några flaskor 1929 med vin kvar i finns kvar, med texten ”premier grand cru de Châteauneuf-du-Pape” blygsamt tryckt på etiketterna. Några av de finaste egendomarna hade en egen klassificering på den tiden. Rayas höll fast vid den längst, tills även han fick ge upp för myndigheternas tryck, så får det inte stå på etiketten. Man fann även stora underjordiska tankar byggda av gigantiska stenblock liknande dem som finns vid en romersk amfiteater i Orange, kanske var detta en viktig vingård även då har man spekulerat, men mer troligt så är blocken bara stulna därifrån. Mer arkeologiska utredningar behövs för ett svar.
Man gör både rött och vitt vin, och dessutom ett par prestigecuvéer. Dels Cuvée des Cadettes, från en vingård nära slottet som var den första som ympades på amerikanska rötter år 1881, och några rankor har överlevt ända sedan dess. Vingården ger alltid de bästa druvorna, även svåra år blir det fina druvor här. Den sandiga, leriga marken passar mourvèdre, andra mer områdestypiska stenbumlingsrika marker är primärt för grenache. Cadettevinet görs bara stora år och innehåller mer mourvédre, cirka 40 procent, än det vanliga vinet, och lite mindre av den dominerande grenache. Kritikern Parker säger i sin Rhônebok att Cadette 1978 är den största Châteauneuf-du-Pape han provat, och han gissar att den höll hela 16 procent alkohol. Extremt då, men mer normalt nu.
Vår värd säger annars att åren med lägre alkoholhalt utvecklas bättre. Men 1978 var kanske ett undantag. Jag har provat vinet, och det är ännu mycket bra, trots ålder, och alkoholen känns inte så hög. Ibland är vin ett mysterium. Den ”vanliga” 1978:an är på sätt och vis charmigare med mindre struktur, men stor härlig skogsdoft.
2010 var ett år med frost och regn, det mognade inte ut, så de lade det på magnumflaskor, och nu ett decennium senare har det blivit något stort. Mourvèdre har just den magiska förmågan, att gå från ful ankunge till svan efter något decennium. Vi provade vanliga La Nerthe 1988, med stor väldoft, och den var ett av de bästa vinerna på resan.
1996 Cadette hade stått öppnad i karaff ett dygn, nu hade det blivit doftrika med kamfer och provensalska örter, läckert, och bara 13 procent alkohol. På senare år har man haft problemet hagel, såsom 2022, då det inte blev någon Cadette, men vinerna från den vingården gav ändå balans åt de andra. 2015 är ett väldigt bra år för Cadette tror man, men vinet är just nu mycket stängt, man kan bara ana en mullrande storhet.
Den vita motsvarigheten till Cadette är det nyare vinet Clos de Beauvenir, det är roussanne- och clairettedruvor skördade från mycket gamla stockar. Vinet har snabbt fått mycket bra rykte och var ett av de bästa vita vi provade, med både fin näsa, elegans och spänst.
De försöker fasa ut de vita druvsorter som ger hög alkoholhalt, just för att öka elegansen – väl medvetna om det vita vinets ökade betydelse. För en ny törnrosasömn är inte vad detta hus förtjänar, nu när det nästan precis vaknat.
Foto: Rickard Albin