Château Margaux

Vid den tiden var egendomen nästan självförsörjande, bostäder och verkstäder var utplacerade för att passa arkitektur och funktion, man föddes och dog på egendomen. Fast numera är det bara sju familjer som bor här. Och fastän det är en produktionsanläggning för hundratusentals flaskor per år, får man intrycket av att befinna sig i en park. Myndigheterna ser området som ett historiskt arv, och ger inga bygglov för nybyggen. Men man behövde verkligen utrymme för lagring och separatjäsning av olika lotter. Grannarna har byggt stora schabrak, men det tilläts inte här. Lösningen blev att bygga under jord. Ett nytt vinbibliotek, förvaring för de äldre årgångarna, byggdes i princip under vingården, framför entrén. Man byggde också om gamla bostäder, men behåll fasaderna . Ett stort förfallet orangeri är nu personalmatsal under sommaren, men fortfarande orangeri under vintern, allt smälter smidigt in i miljön, känslan finns kvar, glada är både myndigheter och ägare.

Vinmarkerna ligger på en kulle som har det tjockaste lagret Gunz, den magiska lera som sägs ge Bordeaux dess karaktär, i en variant, unik för Margaux, och mark som fungerar som batteri för vattentillgången. Vi hör att ett par egendomar lyckats köpa mark nära Château Margaux, från mindre egendomar, och är överlyckliga med resultaten, det går rätt in i förstavinet. Vid en fråga till familjen varför de inte köpt mer mark, de skulle i princip kunnat mångdubbla värdet på vinet som systemet sett ut. Då säger att nej, de har den bästa biten av den bästa kullen, och de skulle inte kunna uppbringa tillräckligt med entusiasm för ett lite sämre läge.

Vi tar trappan ner till vinbiblioteket, en flott betongbunker full med godsaker. Är här med vinmakaren Philippe Bascaules, som berättar att hans största minne var en -29:a, med mycket fällning, som han rekommenderade att inte dekantera, men ge dem tid i glaset. Själv har jag fina minnen av -28, -45, -53, -82, -85 och en flaska -83 vi öppnade bara i veckan, alla har varit koncentrerade och eleganta. 85:orna har börjat tappa i nivå, så dem bör man kanske börja dricka säger Philippe, men glöm inte ge dem glastid.

Philippe som varit anställd sen 1990, arbetade nära den förre legendariske vinmakaren Paul Pontaillier, som i sin tur rekommenderats av Emile Peynaud, det moderna Bordeauxs fader. När Paul dog lockade ägarinnan Corinne Mentzelopoulos (som 2023 lämnade över driften till sonen Alexis Leven-Menzelopoulos) tillbaks honom från filmmakaren Francis Ford Coppolas vingård Inglenook i Kalifornien, där han spenderat fem år.

– Något jag lärde mig i USA var hur elegant vinet blir i höga jäsfat, det höga får större yta mot vinet och extraktionen går långsammare. Detta är extra viktigt varma år. Skillnaden mellan höga och låga är större än mellan små och stora fat, stål-, och och trätankar. De senare ger en miljö som personalen gillar, så vi behåller en del gamla. Vi har tankar från 1815 som fortfarande håller, det vi är mest rädda för är inte fatens ålder utan termiter. En sak vi inte begriper är varför i princip samma vin i samma typ av fat, får mjuka tanniner i ett och hårda i ett annat, skulle gärna förstå varför, berättar han.

Philippe öppnar så en flaska Pavillion Rouge från 2015, andravinet, det är lite stängt i näsan, men väldigt elegant. Margaux har haft andravin sen 1600-talet. Det här är ett av de bästa i modern tid enligt Philippe. Sedan öppnar han en flaska av första vinet från 2011, det doftar ljuvligt, hänförande terroirtoner.

– Det var helt stängt under tio år säger Philippe, sen plötsligt blommade det upp, ljuvligt.

– En annan sak jag lärde mig i USA var betydelsen av att anpassa vingårdarna till klockan fyra på eftermiddagen, när det är som varmast. Planterar man i nordvästlig riktning, så får druvorna maximal skugga. Och det behövs, förr hade vi aldrig solbrända skrynkliga druvor, men nu har vi det ofta. Men att ändra riktningen på vinraderna utan att plantera om, kan göra traktorförarna helt galna, de får sicksacka sig fram, tror inte vi klarar det utan omplantering.

Min kollega Rickard frågar om de inte bara kan bygga om ställningarna man binder upp på, Philippe tittar klurigt på honom, du kan faktiskt ha en poäng, och upprepar senare jag skall faktiskt fundera på det.

Hur tänker du kring doften av stall, sadel och plåster, det vill säga brett i vinet, kan inte det vara härligt?

– I USA var de otroligt känsliga, och negativa. Och jag skiljer mellan effekt och defekt säger han. Lite brett kan vara bra, men problemet är att jag vill ha koll och det är svårt att kontrollera. Ingen förstår hur doften utvecklas, alla vinuniversitet jobbar med frågan. Den kan utvecklas i flaskan, ibland är det mer i första och ibland mer i andravinet, det är inget vi fattar. Ser vi tidigt att det är mycket i vinet, kan vi svavla, vi förstår inte hur det fungerar, vi bara reagerar. Men precis som vi lärde oss förstå mjölksyrajäsningen för sextio år sedan, kommer vi nog lära oss.

– En annan sak vi inte heller förstår är varför vissa år oxideras lättare än andra, som tex -90, och vissa 82:or är lätta och kommer nog inte hålla, idag kan vi skydda vinerna bättre, med koldioxid.

De senaste åren har har kritiken hyllat vinerna som aldrig förr.

– Vi arbetar organiskt och experimenterar med biodynamisk odling, och vi har fått många fler jästankar, berättar Philippe, det senare gör en enorm skillnad, för man kan inte gissa vilket vin en jordlott ger, man måste jäsa den separat. Vissa lotter som alltid gått i första vinet får man nu mer kläm på i detalj. Vi använder Eric Boissenot, konsulten som konsultar på Lafite, Latour och Mouton och mer än 150 andra slott. Det är viktigt med en second opinion säg, men man får aldrig, aldrig överlåta åt andra att ta de viktiga besluten, då kan det bli fel. Eric anses besatt av att få fram terroirtonerna i vinet, och är en av drivkrafterna bakom alla gigantiska vinkällarutbyggnaderna på västra stranden. Lafite till exempel håller stängt flera år för att kunna öka antalet jäsfat.

Ett av vinhistoriens största viner, kanske det största sa man förr, var Château Margaux 1900. När ett antal flaskor och annat ropades ut på en vinauktion på åttiotalet i London under ledning av legendaren Michael Broadbent, så stoppades auktionen. Michael vägrade sälja till en yngling som verkade köpa hejdlöst. Det visade sig vara musikalkompositören Andrew Lloyd Webber, ja ni vet han som skrivit musikalen Cats, som var slyngeln. I alla fall så lär det ha serverats flera magnum av 1900 vid en fest han arrangerade, där man skulle velat vara med. 1997 vid 50 år fyllda sålde han av ett överskott han insåg han inte skulle hinna dricka, 18 000 flaskor, inklusive fem flaskor Margaux 1900, god kompis med auktionshuset igen. Philippe fick prova en liten skvätt vid omkorkningen av husets flaskor. Det är ett stort vin, alla här säger det, och det känns fortfarande ungt, håller säkert 25 år till. Blir du sugen så ser jag att det går att snappa upp en flaska för sisådär en kvarts miljon på marknaden.

Kanske kompromissa med en 82:a istället, för sisådär tiotusen, har du tur så är den öppen och rör dig till tårar, eller så är den bara mycket bra, och oavsett kanske du känner luften förtätas av historiens vingslag.

Foto: Rickard Albin