Châteauneuf-du-Pape

Visst, jag vet att det blivit varmare, men aldrig har det varit så påtagligt som här där alkoholhalter långt över 15 procent är normalt. Det blir syltigt. Men även svalare år då alkoholhalten ser normal ut kan det ha varit perioder då värmen överskridit 40 grader, vilket gett vinerna en lätt bränd ton. 

Somliga vinmakare säger att alkoholen inte är ett problem, ofta med tillägget att bara syrabalansen är rätt, och att det är det jättegott ändå. Andra säger att det bara är vissa år som är lite för varma. En tredje pekar på kultproducenten Rayas som gör sin grenache i norräge med extremt låga avkastningar, och trots hög alkohol får vinkritikerna att gå i spagat (ett unicum, det verkar alltid finnas undantag från alla försök till förenkling i vinvärlden). En fjärde gör allt för att få ner halterna. Till det mest extrema bland de senare är idén om att göra marken så bördig att rankor får kraft att själva skydda sig från solen, och det verkar faktiskt fungera, men detta är bara enskilda experiment. Generellt sett är det ett jätteproblem när trenden i världen går mot elegans, och Châteauneuf-du-Pape går åt andra hållet. Och värmen fortsätter att stiga. Det är då man vill utbrista, håller det på att gå åt pipsvängen?

Vi är inbjudna till en efterfest efter en pop up som vinodlarna i Châteauneuf-du-Pape. Det är en egen liten extramässa i Avignons teaterhus. Kontrasten mot en liknande tillställning i Bourgogne är slående. Där är det diskreta kostymer och lågmäld artighet som gäller, här är det hög musik, informell klädstil och party. "If you can’t please everybody, you gotta please yourself", som Ricky Nelson sjöng en gång. Det serveras smårätter och stämningen är som sagt hög. I salens ena ände finns en lång bardisk där vinerna flödar. Långa armar med glas i hand trängs för att få ännu en påfyllning av något prestigevin. Konstigt nog är det de vita vinerna som lockar oss mest, inte minst en fantastisk Vin de Solitude, som vibrerar av nerv, jättegott, jag sträcker fram arme en extra gång jag med. Är det det här som är framtiden?

När volymen i lokalen ökar ytterligare, och dansen börjar, smiter vi ut i den ljumma kvällen, strosar hemåt i de vidunderligt vackra gränderna, i denna pärla till stad, och tänker, är det så att rött går mot vitt? Senare, i norra Rhône, får vi höra liknande tankar av en företrädare för en av de största vinfirmorna. Kanske är det vita vinet Châteauneuf-du-Papes enda hopp – de röda druvorna blir för sura om man försöker skörda dem tidigt. Dessutom blir fönstret mellan att vinet är för surt till att det tappar sin syra helt och blir för sött kortare och kortare, det håller inte i längden. Det vita vinet har inte det problemet, det kan skördas tidigt, och ändå ha fräschör. Det finns kanske ingen annan väg, i längden.

Om det är så, så är det en sorglig utveckling, utifrån att detta är en av källorna till riktigt stort rött vin i världen – när det är som bäst är det ett vin med hög personlighet. 

Vi besöker påvens sommarpalats som gett vinet dess namn, byggt i början på 1300-talet. Det stod här nästan intakt tills augusti 1944 då retirerande tyska trupper som använt det som ammunitionsförråd sprängde det i luften. Nu är det en utbränd ruin, lite symboliskt så känns det som röd Châteauneuf-du-Pape håller på att gå samma öde till mötes. 

Jag har provat mycket äldre Châteauneuf-du-Pape, och de framställdes nästan som gammal Barolo med lång jästid, som krävde lång tid för att tanninerna skulle mogna till något njutbart med runda tanniner och stor doft, och de har oftast låga alkoholhalter. Sedan följde en trend mot något sötare och mognare, mer snabbtillgängligt. Nu vill man tillbaka, men kan inte. Visst, grenache som oftast helt dominerar druvblandningen har alltid gett viner med mycket alkohol.

Grenache dominerar Châteauneuf-du-Pape just på grund av denna egenskap, Bordeaux och Bourgogne sökte desperat bättra på sina viner med dess söta must, långt in i förra århundradet. Och inte minst efter andra världskriget var det stort driv efter söta viner. Men nu när temperaturen vridits upp ytterligare, och vi redan dränks i socker, finns det anledning att titta på andra druvsorter. Det gör man såklart, men det har gått lååångsamt. Klimatomställningen kräver kanske att vi skiter i traditionerna och tar radikala tag, som att plantera mycket mer mourvèdre och counoise. Counoise når bara strax över 12 procent alkohol, och fungerar bevisligen bra med mourvèdre, som kan nå 15 procent, att jämföra med grenaches 16 procent, det gör stor skillnad. Andra pratade om muscardin, som också Rayas experimenterar med, men synes mig riskabel att storsatsa på, då de odlade arealerna ännu är små.

Och vad är det då med den magiska mourvèdredruvan, varför ser vi inte än mer av den? Med grenache så glömde man bort sig själv, sin egen identitet. Nu ser vi att regionens prestigeviner har en allt högre andel mourvèdre, Liknande trend finns på andra håll i södra Frankrike där mourvèdredominerade cuvéer får kultstatus. Det gäller till exempel Grange des Pères utanför Monpellier och prestigecuvéerna i Bandol. I Châteauneuf-du-Pape är det lysande exemplet Beaucastels Hommage à Jaques Perrin, 60 procent mourvèdre, som kan kosta tiotusentals kronor i äldre årgångar. Där har man under många decennier sakta ökat andelen i vingårdarna.

Jag kan älska mourvèdrerik Châteauneuf-du-Pape. Häromdagen öppnade jag en Beaucastel 1981 – sådan lycka, vibrerande komplexitet i näsa och gom. Men så kom de mörka molnen igen. Är det för sent? Snart kanske, mourvèdre gillar våta tår sägs det, det vill säga att ha rötterna i våt lera, men blir det för varmt torkar leran ut. Men så länge skutan kan gå hoppas jag på mer mourvèdre. Då skulle också vinet bli mer likt den drömblandning som La Nerthes ägare nedtecknade runt år 1900, i samband med apellationens skapande. Den innehöll bara en tiondel grenache, sweet dreams.

Foto: Rickard Albin