Det våras för Portugal

Landet som gav världen det småsöta Mateus Rosé är plötsligt hett bland vinnördar på jakt efter hantverksmässig dryck av udda druvor. Här ersätts allt oftare blandningar med endruvsviner, de traditionella granitkaren lagares dammas av och på portvinsmark blir druvor till bubbel i klass med champagne. Vad hände? Och varför just nu?

– Portugal har historien, druvorna och familjerna. Vi tillför något genuint, säger Luis Cerdeira, tredje generationens vinmakare på Soalheiro i Vinho Verde.

José Lourenço på Quinta dos Roques i Dão är inne på samma spår:

– Portugal är otroligt variationsrikt vad gäller mat, vin och klimat. Alla regioner är olika. När det gäller småskaligheten är den en konsekvens av de tidigare så dominerande kooperativen – fram till 1970- och 1980-talet ägdes de flesta vingårdarna av familjer. De gjorde eget vin och sålde överskottet till kooperativen. De hade varken råd eller intresse av att plantera internationella sorter.

Far och son Lourenço på Quinta dos Roques. 

För att förstå Portugals vinscen av i dag måste man – som så ofta – titta i backspegeln. Att teknik och tradition samexisterar som jämlikar är ingen slump. Portugal är präglat av en tuff historia, ekonomisk såväl som politisk, men fick en nytändning med EU-inträdet 1986. Plötsligt kom pengar in i landet, genom stöd och investeringar samt ny teknik och utrustning.

– Medlemskapet gjorde att småodlarna kunde få bidrag till att bygga egna vinerier. Det hjälpte oss att bevara mångfalden av druvor och stilar, fortsätter José Lourenço, vars familj har stor betydelse för framväxten av endruvsviner.

Traditionen i Portugal är att blanda druvor. Dessa "field blends" var en form av försäkring: om en tidigt blommande sort drabbades av vårfrost klarade sig alltid en annan, och så vidare. När Quinta dos Roques började buteljera druvren encruzado 1992 var det förbjudet.

– Vi ville prova druvan separat för att lära känna karaktären och sedan få till mer balanserade blandningar, förklarar José Lourenço.

Tack vare lobbying och internationell efterfrågan ändrades dock lagen. Bara två år senare godkändes endruvsviner i Dão.

– Men vi gjorde det inte för att tillfredsställa marknaden, betonar José Lourenço och berättar om sin kalkylerande mattelärare till far.

– Han ville helt enkelt göra bättre viner och veta vilken druva som bidrar med vad. Vilken ger syra? Blommighet? Tanniner?

Quinta dos Roques gör även en ­druvren jaen, en blå variant känd som blend filler med mjuka tanniner och tämligen blek uppsyn. Med andra ord en av de portugisiska druvor som har omvärderats när det globala ­drickandet går mot lätthet och elegans.

– Portugal har en bra position eftersom vi har kvar druvor som kan ge den stilen.

En liknande druva som ruvar på en renässans är alvarelhão, som har en beskyddare i Anselmo Mendes. Han odlar fem hektar av denna sort i Vinho Verde, där rött vin åter börjar få fäste i temperaturhöjningens spår. Alvarelhão är exportchefen Pedro Ramires favorit. Vid provningen på plats i oktober sken han upp medan han hällde ett generöst glas åt mig – och ett lika välfyllt till sig själv.

– Fast portugiserna är inte så förtjusta. De vill ha viner med kropp, eller cuvéer. Vi är ett land av blandningar, så jag tror inte att den traditionen försvinner även om det görs allt fler endruvsviner.

José J Guimaraes jobbade tidigare på Portvinsinstitutet och är sjunde generationen druvodlare. Han omplanterar nu familjens vingård i Vinho Verde och kan se Portugals förändring både in- och utifrån. Han säger att de lokala druvorna är landets trumfkort sett ur ett kommersiellt perspektiv.

– Det är inte vettigt att plantera internationella sorter, även om vissa gör det. Varför en chardonnay från Portugal, när det finns bättre på annat håll? Nej, jag ser ingen risk att våra druvor försvinner.

Samma sak om trenden med endruvsviner:

– Jag tycker att det bästa kommer från blandningar, det bli mer komplext. Blandningar kan ta dig ur det vardagliga. 

Bussresan från Vinho Verde ner till korklandet Alentejo tar åtminstone mig definitivt tillbaka till verkligheten. Det är en grå förmiddag. Det spöregnar medan vi passerar kullar där skogsbränder lämnat svarta skelett efter sig. 

Casa Relvas är ändå omöjligt att missa, skyfallet till trots. Här görs sex miljoner flaskor varje år. I buteljeringshallen pilar människor med hörselkåpor och vita rockar: vid utgången jobbar en robot nonstop med att lyfta sexpack på pallar.

Alexandre Relvas, vinmakare i femte generationen på Casa Relvas.

Alexandre Relvas hör till femte generationen och stannar stolt till vid ett dussin nötta talhas som ser lite malplacerade ut bredvid jättetankar i skinande stål. Han berättar att när alla tankar är fulla kan de härbärgera 13 miljoner liter vin. Så pekar han på amfororna, alla i olika storlek, skick och form.

– Här har vi arinto, en grön druva med bra syra och tjockt skal. Den ligger runt tre månader på skalen.

Amforor och tankar sida vid sida – det udda paret är både logiskt och typiskt för dagens Vinportugal. Att bevara traditioner ligger i deras dna, och den nya tekniken kom som en skänk från ovan på 1980-talet, när landet fortfarande led av sviterna från António de Oliveira Salazars styre ”Estado Novo”. Salazar kom till makten 1933 och var en målmedveten diktator som var emot det mesta: liberalism, modernism, utveckling. Han ville frysa Portugal i tiden: ”Bakåtsträvande är en term som jag anser vara mer smickrande än nedsättande”. Delar av Portugal var utan rinnande vatten ända in på 1970-talet. Att ha en välfylld statskassa ingick i Salazars taktik. I de regioner som ansågs ha en ineffektiv produktion byggdes på kort tid statsägda kooperativ. Operationen styrdes av Junta Nacional do Vinho som på 20 år byggde 100 kooperativ. Effektivt, ja, men betalar man odlarna per kilo blir kvaliteten därefter.

En relativt lugn revolution 1974 följdes av turbulenta år, med en ekonomi som mer eller mindre stod och stampade fram till EU-medlemskapet. Illa då, en favör i dag – traditionella druvor och tekniker har levt kvar. I Alentejo finns till exempel en appellation där vinet måste ha jäst i talha (amfora).

Och i Douro fortsätter portvinet att regera, även om verkligheten smyger sig på i form av allt mer bordsvin – och mousserande. 

På 600 meters höjd i Alto Douro är det för kallt för druvor till port, men perfekt för frukt som ska alstra syra till mousserande vin. Liksom med portvinet var det utlänningar som realiserade potentialen i regionen; i början på 80-talet besökte den amerikanske vinmakaren Jack Davies Douro. Han fann jordmån, druvor och altitud perfekt för högklassigt bubbel och var pådrivande bakom vinhuset Vértice.  Celso Pereira, ansvarig sedan 1989, är särskilt stolt över det druvrena Vértice Gouveio, med sju år på fällningen och 93 poäng av Robert Parker: 

– Vi odlar ett par gamla lokala sorter som är vana vid klimatet här och därmed behåller hög syra under hela mognaden.

Aline Domingues, en av Portugals unga vinmakare. 

Så har vi också det omvända. En yngre generation som flyttar hem till sina rötter för att göra vin så som deras far- och morföräldrar gjorde, det vi i dag kallar naturvin. Aline Domingues, 32, lämnade Paris för sitt barndoms Uva i Trás-os-Montes i nordöst, nu en by med knappt 50 invånare. Om klimatet säger hon ”nio månader vinter, tre månader helvete”. Men hon trivs.

– Förr odlades mycket vin här, men för 10—20 år sedan började folk söka jobb på annat håll. Många tyckte att jag var märklig som flyttade tillbaka.

Hennes viner säljs till Europas metropoler och hjälper till att sätta Portugal och deras druvor på kartan.

Det kan behövas. Potentialen till trots är portugisiskt vin inte lika uppmärksammat som italienskt, franskt eller spanskt vin. José J Guimaraes är en av många som säger att portugiser är historiskt dåliga på marknadsföring:

– Det ligger i vår kultur, vi är rädda att vår kvalitet inte duger. Vi har inte heller de ekonomiska musklerna, plus att vi är dåliga på att samarbeta. Det gör att vi inte syns mer.