En flygande mästare

Madeleine Stenwreth är en av tre sverigebaserade ­masters of wine, vinvärldens mest prestige­fyllda titel. Efter åratals hårt pluggande med många prov, uppsatser och blindprovningar på The Institute of Masters of Wine, får den som passerar nålsögat sätta bokstäverna MW efter sitt namn som en sorts adelskap, Madeleine tog sin titel 2008.

Men det började blygsamt. Madeleine arbetade som hovmästare på sina föräldrars restaurang. En dag frågade en gäst vilket vin hon rekommenderade till en maträtt. Hon var handfallen och betämde sig för att lära sig mer om vin. 

– Det handlade om yrkesstolthet, dagen efter gick jag ner till bokhandeln och köpte Första vinboken av Carl Jan Granqvist och ­­Knut-Christian Gröntoft, berättar hon. 

Det nyfunna intresset för vin förde henne till Restaurangakademien och så småningom till en examen och Diploma with Honours från Wine and Spirit ­Education Trust (WSET) i London.

– På wset tyckte de att jag hade det som ­krävdes föra att söka in på The Institute of ­Masters of Wine. 

Sagt och gjort, det blev sex år av stenhårda ­studier, både hem­ifrån Hammarö, strax utanför Karlstad, och i världsmetropolen London.

För att bli godkänd så krävs det att du klarar tre halvdagar av praktiska provningar, fem halv­dagar av teoretiska prov då det gäller att kunna allt från vinframställning till hur det fungerar i ­vinets ­affärsvärld. När du fixat det, då är det ”bara” en avhandling kvar, rätt omfattande alltså. Madeleine valde att skriva om altitudens påverkan på malbec i Mendoza, Argentina.

Madeleines tips till framtida MW:ar är att vara både breda och djupa. Att rabbla ­armeniska ­druvsorter kan vara kul, men det viktiga är ­sammanhanget, det stora perspektivet. 

– Jag har lagt mer möda på att prova mig fram till kvalitetskriterierna än att plugga in hela appellations­hierarkin. Man har mycket att leva upp till, och det går inte att sätta sig ner och känna att man kan allt.

Svenska producenter

När vi träffas i Stockholm provar hon viner från svenska producenter som bett om hennes ­omdömen. Titeln master of wine verkar vara en stark identitetsmarkör inom vinvärlden. 

– Ja, och det är på gott och ont. Vinvärlden snurrar fort och kräver att man hänger med för att kunna leverera information med den pondus man bör ha. Men jag har alltid varit nyfiken och kan inte låta bli att ständigt söka ny kunskap. Det har gått bra att leva på min egen motor.

Den utsagan förstår alla som träffat detta blonda yrväder med hela världen som arbetsfält. Hon växlar mellan bred värmländska och Oxford­engelska när hon berättar om två tuffa år med pandemin. 

– I februari 2020 var jag i Paris och föreläste, kom hem till Karlstad och bokade flyg till vin­mässan Prowein i Düsseldorf. Två dagar senare fick jag ett meddelande från en MW-kollega att Prowein skulle ställas in. Jag hade precis betalat ­biljett och hotell, och så började avhoppen.

– Normalt är jag fem gånger om året i Argentina, men där har jag inte varit sedan 2019. Jag skulle gjort juryjobb i Margaret River, föreläst på en pinot noir-konferens på Nya Zeeland och så vidare. Jag hade ett och ett halvt år som bara försvann. 

Madeleine kom fram till att hon hade två ­alter­nativ: sitta hemma och ruttna bort eller ­f­örsöka göra något åt situationen. 

Sydafrika i fokus

– När Sydafrika gav beskedet i oktober 2020 att de släppte in folk med PCR-test som enda land på södra halvklotet åkte jag dit. Jag var där en månad, och när jag skulle prova 45 cap ­­classique-viner dök det upp tjugo producenter som satt i fem timmar och lyssnade när jag gav feedback på vinerna. Jag tänkte att de måste vara lika uttråkade som jag, och det stämde. De stackarna hade inte heller träffat någon på ett år! 

Madeleine erbjöds att delta i skörden på det nya året, och i januari åkte hon tillbaka och följde skörden under fem månader. Sydafrika har ­alltid varit viktigt för Madeleine som kom dit första gången vid demokratiseringen 1994, hon bodde där 1997–98 innan hon 2002 började jobba på WOSA (Wines of South Africa) och två år senare blev ­Systembolagets inköpare av sydafrikanska viner. 

– Jag känner de flesta producenter och alla vet vem jag är, men de visste inte vad jag faktiskt hade lärt mig efter tolv år som MW, och hur jag kunde hjälpa dem med att utveckla och förbättra deras viner. De upptäckte hur de fått sin ”cellar palate”, det vill säga när man blivit så van vid sina egna viner att man inte längre har självkritiken att säga ”jag kanske inte gör det så bra som jag skulle kunna”. Snacket spred sig i producent­leden, och jag blev ombedd att komma tillbaka.

– Där fungerade jag som ett bollplank, ­eftersom jag provat och diskuterat viner med så många ­vinmakare över hela världen. 

Med världen som arbetsfält

– Många masters of wine är specialister och ­behöver inte lägga lika mycket kraft på att hänga med i allt som händer, men jag vill kunna tänka ­globalt och inte släppa någon del av världen.

Madeleines stora passion är södra halv­klotet: Australien, Nya Zeeland, Chile, Argentina, ­Uruguay och Sydafrika. 

– Där känner jag mig som hemma och är där ­väldigt ofta. Jag tror det blev så för att de är mycket öppna för förändringar.

 Madeleine har även gjort en hel del jobb för ­Pacific Northwest, Oregon och Washington State, och hon släpper inte taget om det klassiska ­Europa med länder som Italien, Portugal,­ ­Spanien och­ ­förstås Frankrike. Hon har gjort juryjobb på ­vintävlingar runt om i välden, även i vinländer ­såsom ­Turkiet och Grekland.

Efter att nämnt nästan vartenda vinland undrar jag om det är någonstans hon inte är verksam. 

– Japan, Armenien och Kina är fortfarande ­outforskade. 

Klimatet och druvsorterna

I områden där medeltemperaturen börjat bli för hög måste man tänka om. Hon berättar att hon på ­morgonen suttit i ett webbinarium med producenter från den australiska regionen McLaren Vale. 

– De har lagt om hela sin vinodling. Förut ­dominerade cabernet, shiraz och chardonnay. Nu är det sagrantino, aglianico, saperavi, fiano, ­vermentino, tempranillo, druvor från Medelhavet och Svarta ­havet som bättre klarar klimatet. Times have changed!

Hemliga mw-hälsningar?

Hon rör sig självständigt genom vinvärlden och ­möter ibland kolleger i den lilla kåren av masters of wine. Känner man igen dem på gången? 

– Nej, vi är så oerhört olika. Just nu tror jag vi är 408 till antalet, från 30 länder, och det är skönt att vi inte liknar varandra. Vi har olika bakgrund när vi ­börjar studierna och vi väljer sedan olika ­karriärvägar. Se bara på oss i Sverige: Ulf Sjödin, ­kategorichef på Systembolaget och kemist från ­början som älskar att analysera undersökningar, ­Jonas Röjerman, en ­utpräglad vinälskare och sommelier som var länge på ­System­bolaget och nu ­leder importfirman Tryffel­svinet, och så jag som är så olik dem som man kan bli! 

Jag frågar henne om det finns en minsta gemensam nämnare.

– Man blir inte MW genom att vara på ett visst sätt. Man behöver passion, hängivenhet och ­j­­ävlar anamma, och det är väl det som är den minsta ­gemensamma nämnaren, även våra personligheter kan skilja sig åt. 

Svenska viner med hög kvalitet

Vi återvänder till de svenska viner hon just ­provat, vars stigande kvalitet är på väg att ändra vår ­självbild. Svenska vinproducenter kammar hem priser och utmärkelser lite varstans. 

– Jag tror att svenska vinodlare fick en ­jätteskjuts av pandemin, när många svenskar turistade hemma och drog till Skåne, Öland och Gotland för att ­besöka vingårdarna där. 

För sex år sedan var Madeleine i Skåne och ­provade svenska viner för första gången. Hon blev glatt överraskad. Förra året 2020 var hon ­tillbaka och besökte ett antal vingårdar, varefter ­vinodlar­föreningen satte ihop en provning i Malmö som hon skulle ge feedback på. 

– Kvalitetsutvecklingen var remarkabel. Om så mycket hänt på fem år – var är vi då om ­ytterligare fem år? Det finns en väldig ­potential, och jag ­jämförde med engelskt vin som folk ­skrattade åt för femton år sedan. I dag har ­britternas mousserande viner närmat sig champagne på­ ­kvalitetsskalan. 

Sveriges utveckling påminner om den, med ett allt starkare självförtroende. Det finns gott hopp, ­avslutar Madeleine Stenwreth, tar sin rullväska och springer hela vägen från Operabaren till Karlstadståget. 

Foto: Bruno Ehrs