En ny guldålder för Bierzo

Skrivet av: Mårten Söderlund

För 2000 år sedan bröt romarna guld i Bierzo, i dag är det vinmakare som Raúl Pérez, Álvaro och Ricardo Palacios och Veronica Ortega som får Årets vinort 2026 är skimra.

Det är andäktigt vackert, när dimmorna lättar från den ring av berg som omsluter vinregionen Bierzo. Bergen har skyddat området mot oväder, men också isolerat det från omvärlden. De har värnat denna vackra dal från den nya tidens vindar, och skyddat den i sin Törnrosasömn. Här, i nordvästra Spanien bröt romarna guld i 250 år, i början på vår tideräkning, med hjälp av vattentryck raserade man enorma bergssidor av lera, för att komma åt att vaska den guldrika sanden i botten av sluttningarna. Guldet blev en viktig del i den romerska ekonomin. Befolkningen fick betala kalaset med skatt i form av dagsverken vid de enorma anläggningarna i berget Las Médulas. Idag är det ett UNESCO världsarv, och skönheten i de blottlagda sluttningarna tar andan ur en. Detta trots att enorma skogsbränder härjade förra året, och att det fortfarande doftar rök. Den vackra grönskan i dessa delar av bergen har bytts ut mot svarta trädskelett. Och det finns en rädsla att vinerna från 2025 kommer dofta rök. Men redan spirar en begynnande grönska på marknivå. Romarna anlade en stad i närheten av brytningarna, Bergidum, som i sin tur gav namn åt hela regionen, Bierzo.

Las Médulas.

 
Men romarna tog inte bara med sig ingenjörskonst, de tog med sig för den tiden avancerad kunskap om vinodling, såsom plog- och uppbindningstekniker, och ”moderna” vinrankor. Och det är här de lade grunden för den andra guldåldern. Lämpliga sluttningar fylldes med rankor, med en buskliknande beskärning, som gjorde att de kunde leva i tvåhundra år eller mer, de kunde överleva många generationer vinodlare. En vinmakare berättar att man betraktade dem nästan som odödliga, när mansåldern bara varade några tiotal år. När vinlusen drabbat området i slutet på 1800-talet, så blev den ekonomiska katastrofen stor, men man var tidig med att plantera om med stockar ympade på amerikanska rötter. Och man gjorde det grundligt, med gamla kunskaper. Hål fylldes med mycket stora mängder organiskt material, såsom humus, kompost, rötter och avföring, innan rankorna sattes på plats och fick kärleksfull omsorg av generationer vinbönder och resultatet är häpnadsväckande. Området har nu den största koncentrationen av mer än hundraåriga stockar i världen. Vissa stockar är över 130 år gamla, från de allra första omplanteringarna. Men som så ofta med guldskatter, så är de hotade av girighet, men skapar också möjligheter.

Det är dessa gamla stockar och de omgivande skyddande bergen med ett relativt sett svalt klimat, som är nyckeln till framgångarna. Med relativt svalt klimat menas att det inte är fullt så svalt som atlantvindspinade Rias Baixas i väster, och inte riktigt så hett som i medelhavsvindarnas södra Spanien. De bästa lägena för det röda vinet ligger på höga skiffersluttningar, och för det vita, de likaså höga ler-, grus- och kalksluttningarna. Och framgången har kommit, överraskande nog, på mycket kort tid. För bara något decennium sedan var området nästan okänt som producent av kvalitetsvin. I ett referensverk om spanska vinregioner från 2002, nämns regionen bara i förbigående, och nu är det en av de viktigare. Vad hände egentligen? I centrum finns tre gestalter, ett entreprenörsgeni med ett enormt skägg (Raul Perez), och en visionär och expert på återställande av gamla vingårdar (Álvaro Palacios), och en tredje, spränglärd på biodynamisk odling (Ricardo Palacios). När de började samarbeta började det slå gnistor i den sömniga vinregionen, och världens ledande vinskribenter kom flygande, som flugor till en sockerbit.

Pilgrimsleden och munkarna

Vi återkommer kring dessa förgrundsfigurer, men först lite om en annan viktig faktor för framgångarna, pilgrimsleden. En vinodlare tittar oss rakt i ögonen och säger, underskatta inte dess betydelse. Det finns många pilgrimsleder i Spanien, men den viktigaste av dem alla är, Camino Francés, ”franska leden”. Den löper från franska gränsen via Rioja och rakt igenom området. På somrarna kan man möta tusentals vandrare varenda dag, på väg till Santiago de Compostela 20 mil bort i Galicien. Vi såg många vandra, trots lågsäsong tyngda av packning och i stora kappor, ensamma i regnen. Men posten kör gärna packningen och i fint väder, är det en både social och kulturell upplevelse av rang. Men vad vandrar man till? Jo år 814, hittades, som ett under aposteln Jakobs grav utanför Santiago de Compostela (Santiago är spanjorernas namn på Jakob, och ett annat namn på leden är just Jakobsleden), nära Finterre (som betyder slutet på jorden, västligaste delen av Spanien). Och då började munkar och andra troende vallfärda dit. 

Till exempel vår heliga Birgitta sägs ha traskat dit på 1300-talet. Leden blev en stor ekonomisk succé, och handeln med reliker ökade. Franske kungen beslöt köpa vad som påstås vara Jesus törnekrona (som en fransk präst nyligen räddade ur lågorna, med risk för sitt liv ur ett brinnande Notre Dame) för halva statsbudgeten från Konstantinopel, för att få in mer inkomster från pilgrimer. Och staden Paris som en gång varit en liten pilgrimsviloplats, på vägen till Santiago, har blivit vad den blivit.

De vandrande munkarna byggde en stor mängd Cisterniencerkloster, med asketiska vanor, som startade stora vinodlingar och också medförde nya rankor och mycken kunskap till Bierzo. En annan munkordern var tempelriddarna, de tog på sig uppgiften att skydda pilgrimer på väg till Santiago. Mitt inne i Bierzos ”huvudstad” Ponferrada ligger därför ett stort borgområde, som ägts av dessa. Det är väl värt ett besök. Och om man kan visa upp att man är pilgrim (det finns ett system med pass och stämplar), så får man rabatt på inträdet. Det var alltså romarna som förde med sig vitis vinifiera-rankorna, arten som kom att dominera vintillverkningen i världen, men det var munkarna som förädlade vinet.

Vi fortsätter vår resa mot den plötsliga berömmelsen. Nästa stora kris, efter vinlusen, var spanska inbördeskriget, 1936 till 1939, som delvis var ett uppror mot det religiösa arvet, och ett vänsteruppror, som brutalt slogs ner (I staden Guernica till exempel är minnena högst levande, orten som Picassos protestmålning över bombningarna, också fått hela världen att minnas, och än idag aktuell). Den påföljande fattigdomen ledde till att ungdomen flydde till städerna, och en alltför tung börda på de äldre som var kvar. Francoregimen stöttade därför startandet av kooperativ, på 60-talet, som gjorde vinet. Detta räddade många vingårdar från att utplånas, ”gamlingarna” som var kvar fortsatte ömma för och vårda de gamla rankorna. Och så gick tiden, men återhämtningen gick långsamt, och vägnätet till övriga Spanien var dåligt utvecklat, så vinet konsumerades mestadels i regionen självt, och i Galicien, till det som hände hände, och allt tog fart. 

Pérez och Palacios – möjliggörarna

Raul Pérez, Álvaro Palacios och Ricardo Palacios växte upp i etablerade vinfamiljer. Raul i Bierzo på gården Castro Ventosa, grundad redan 1752,”det blåsiga slottet” uppkallat efter ett sådant i närheten. Raul närde en önskan om att bli läkare, men beslöt ändå att ta ansvar för familjeegendomen, och utbildade sig i enologi vid universitetet i Santiago de Compostela. Álvaro å sin sida, hade sina rötter i Rioja, på Palacios Remondo grundat 1947. I mitten på 80-talet skickades han till Bordeaux av sin far för att studera vid universitetet, men hoppade av och började praktisera på Château Petrus. Álvaros systerson Ricardo gjorde nästan samma resa, studerade i Bordeaux och praktiserade på Petrus. För att röra till det ytterligare, så har Álvaro en bror, som så klart också utbildade sig i Bordeaux, och praktiserade på Château Petrus, Rafael Palacios, som enligt den ledande spanska vinguiden Peñin gör de bästa vita vinerna i hela Spanien. 

Ricardo Palacios.

 
För att förstå den fortsatta historien så får vi backa lite i tid och dyka ner i Priorat lite väst om Barcelona, ett område med många övergivna hus och ännu fler dito vingårdar, men med mycket gamla vinstockar som växte i branta sluttningar, eller nästan stup med kompakta lager skiffer, precis som i Bierzo. Hit kom René Barbier 1979, son i en gammal fransk vinodlarsläkt, och praktiskt utbildad på det legendariska Château Petrus i Bordeaux. Han såg sluttningarna och otillgängligheten, potentialen var enorm, men det skulle kostnaderna att odla här också.vara. Så han slog sig ihop med tio likasinnade och tillsammans skapade ett projekt för att återställa en vingård, och det tog tio år att få fram den första årgången, samma vin buteljerades under tio olika etiketter, året var 1989. Påföljande år hade Álvaro kommit hem till Rioja, efter ett par år som praktikant på Petrus han med. René Barbier hade jobbat för Álvaros far under en period, och man kan ana att han haft ett finger med i spelet. René frågade Álvaro, då bara 25 år, om han inte ville vara med i ett fortsatt Prioratprojekt, som kom att kallas Gratallops efter en vacker bergsby i närheten. Och det ville han, sålde sin motorcykel, lånade en bil av pappa och drog. Nu var det bara en handfull kvar från tidigare, de kallade sig de fem hippierna. Álvaro var kanske inte den bäste vinmakaren då, men han var den som outtröttligt spred gruppens budskap. I mitten på 90-talet hade Álvaro egen vingård, Finca Dofi, och producerade bland annat L’Ermita, ett vin från absurt lågavkastande gamla stockar, 10–15 hektoliter per hektar, som han gav extrem omsorg.

– Jag ville producera ett mellanting mellan Château Petrus och Grange Hermitage.

Dåliga druvor plockades bort med pincett, och priset sattes därefter (idag cirka 10 000 kr per flaska). Vinet blev hyllat av kritiken, och Álvaro har upprepade gånger hyllats som Spaniens främste vinmakare.

I Bordeaux hade de två Palacios lärt sig av den legendariske konsulten Emile Peynaud att Bierzo var det område i Spanien som hade störst potential att göra franskliknande viner. De hade besökt Bierzo var för sig, men första gången de körde hit tillsammans kom de från öst och såg den högsta klippan från tre mils håll, Faraona-sluttningen i Córullon, och Álvaro utbrast: ”Den ska vi ha”, och så blev det. 

Vinet från denna sluttning kallas Faraona. Álvaro visste att ju högre vingårdarna ligger och om man bara vågade vänta ut mognaden, desto  större potential. Så blev det – och vinet kostar lika mycket som L’Ermita. Men bara ett år efter lanseringen av det första vinet, så dog Álvaros far, och han åkte till Rioja och tog över driften av familjeegendomen, och Ricardo blev den som drev det nya Priorat-liknande projektet. Familjen byggde ett jättelikt vineri, som ett örnnäste högst upp bland kullarna. Här planerade man kunna tillverka lite större volymer än man kunnat i Priorat. Det rimmar inte så bra med biodynamisk filosofi, men utsikten är fantastisk, liksom vinerna.

Palacios vineri i Corullón.

 

Raúl Pérez – nestorn

När de två Palacios började sitt Bierzo-projekt hittade de inte ens en lokal, många var misstänksamma. Men Raúl Pérez öppnade familjegårdens källare, tog emot med öppna armar och han krävde inte ens hyra. Med Palacios ankomst så riktades många nyfikna blickar dit. Och in i källarn kom mängder med ny energi och kunskap. Energi smittar, han formligen exploderade i kreativitet. Startade samarbeten med berömda vinmakare från när och fjärran i en rasande fart. Och flera av dem startade i Raúls källare, och så småningom blev källarna flera. Han bjöd in till lån av delar i sluttningen Rapolao i Valtuille. Ett projekt ”Encinas”, startade med Antoine Graillot (son till den berömde Alain Graillot) från Rhônedalen, det lever än. Flera med Dirk Niepoort från Duorodalen i Portugal, (som också är känd för att bjuda in vinmakare från olika länder till sig). Med Dirk har Raúl projekt i det minst lika vackra grannområdet Ribera Sacra, och ett projekt ”Calderera” med vita druvan godello. Det senare är viktigt. För Dirk är nära vän med familjen Coche på Coche-Dury, som gör de allra mest fantastiska vita bourgogner man kan tänka sig. Och i Portugal gör Dirk vinet Coche, en hyllning till familjen, ett vin från lokala sorter, gamla stockar och höga lägen. Det är ett av de mest spännande bourgognekopior jag provat, dock i en stil som Coche själv lämnat. Dessa kunskaper verkar han förmedlat till Pérez-familjen. En annan källa till kunskap om godello är ovan nämnda Rafael Palacios. Álvaros bror som var hemma i Navarra och gjorde en hundraprocentig viura i Rioja. Men, som yngst i en syskonskara av nio, tyckte han kanske att huset blev trångt när Álvaro kom hem och tog över driften. Han hoppade på ett räddningsprojekt för att bevara godellodruvan i Valdeorras strax söder om Bierzo, och där, på hög höjd, på granitjord gör han idag det som anses vara Spaniens bästa vita. Nämligen Sorte O Soro, på godello. På Pérez familjegård Castro Ventosa görs nu vitt vin av verklig klass. Vem som påverkat vem mest är svårt att reda ut, men godello kommer ut som vinnare. 

Sen fortsätter samarbeten med Eben Sadie från Sydafrika, Michelini och Muffato från Argentina med flera. Och ovanpå allt detta konsultade han runt om i världen och köpte Bodegas Estefania i Bierzo. 2003 skapade Raúl Bodegas y Viñedos Raúl Pérez, hans eget vinhus. Där kreerade han vinserien Ultreia. Ordet är en hälsningsfras mellan pilgrimer, och betyder ungefär ”vidare” eller ”framåt”, och  sägs återspegla Raúls strävan efter en ny storhetstid för Bierzos viner. Och ovanpå allt detta har han skapat en liten exklusiv serie viner från höga lägen runt hans hemby Valtuille, La Vizcaina. Namnet är en hyllning till fadern och betyder ”mannen från Baskien”. Det är Raúls svar på Palacios projekt skulle man kunna säga. 

Raúl Pérez – trollkarlen från Bierzo.

 
All denna energi har inte passerat obemärkt, Raúl har utsetts till väldens främste vinmakare av framstående tidskrifter i både Frankrike och Tyskland. Och i centrum av allt detta finns Raúls stora vita skägg, det hänger stort och långt, ner över hans mage, och det har nästan blivet en symbol för hela regionen. Raúl är svårfångad, vi försökte få till ett möte men han är överallt och ingenstans, ”jag pratade med honom i veckan, då var han i Indien”, sa någon. På en krog i Madrid sa de, han var här igår, och sen skulle vi möta honom över en lunch i Bierzo, men då var han sen från Italien, ”han är sån”…Men trots all hype, så kommer det mycket välgjorda fint balanserade och framförallt prisvärda viner, ur hans energi, vilket kanske är det största tricket, från mannen som kallats ”trollkarlen från Bierzo”.

Jag kan inte låta bli att reflektera över hur mycket positivt som kan komma ur samarbete, nyfikenhet och öppenhet. I det här specifika fallet har en liten region nått världsberömmelse på rekordtid. Hatten av för Raúl, Álvaro och Ricardo.

César Márquez - den nya generationen

På samma sätt som systersonen Ricardo Palacios tenderar hamna lite i skuggan av Álvaro Palacios, är det med César Márquez, systerson till Raúl Pérez. César studerade vinkunskap i Valencia fram till 2011, sen gick han som lärling under Raul Pérez.

César Marques, flankerad av Ricardo Palacios.


– Raul var en mycket krävande lärare med precisa idéer, berättar César.

Familjeegendomen Castro de Ventosa drev Raúl fram till 2017. Då beslöt familjen Perez, kanske för att Raúl hade alltför många järn i elden, att César skulle ta över ansvaret för den dagliga driften av familjeegendomen, även om han och Raúl fortsatt samarbetar, och särskilt när det gäller blandningen av de slutliga vinerna. Men César är också en fri själ, och startade parallellt ett eget projekt med gårdar ännu högre upp än de för La Vizcaina och under sitt eget namn. Dessa lägen har i huvudsak skifferjordar, och liknar i ännu högre grad Palacios projekt. Ja, ett läge har han faktiskt köpt av Palacios. César, och till viss del Raúl skiljer sig från Palacios i det att han har ett större fokus på det vita vinet från godello. Ett projekt är att rädda gamla 100-åriga godellostockar i regionen, från många olika byar, La Salvación, namnet betyder just det, räddningen.

En räddning är det också för fattiga bourgogneälskare då den ger en känsla av äkta vara, vinet kostar under 300 kronor i Spanien. Godello kan likna vit bourgogne, och det är inte alltid uppenbart, men Césars vita gör det. Han håller alkoholen under 13,5 procent, för att behålla elegansen, och den får lite ny ek, men i stora fat. Godello klarar det.

– Men inte det röda mencía för då faller vinet ihop efter en vecka och blir förfärligt.

César gör en egen prestigegodello från små parceller med gamla stockar, El Val. Vi provade 2024, ett rik och mycket bourgognelikt vin, som nått kultstatus. Men det var familjevinet Valtuille El Val 2023, som imponerade mest, det bästa vita vi provade på resan. Det kom från ett mycket högt ler- och stenrikt skuggigt nordligt läge som mognade tre veckor senare än ett sydligt mittemot. Där hade han och Raúl ympat äldre sorter godellokloner på gamla rödvinsstockar, med storartat resultat. Det har blivit varmare och torrare på grund av klimatförändringarna. Men de gamla rankorna klarar detta bättre, också för att de har djupa rötter som kan leta sig ner i leror som håller vatten. Vädret tydliggör också att de högsta lägena, och de med nordlig exponering ger de elegantaste vinerna.

Vi öppnade ett hav av viner från Ventosa, Raúl och César, och det finns inte plats här för att gå igenom alla. Men vi häpnade över med vilken känsla han gör alla dessa viner, trots att han ”bara” är 38. För att nämna ett par: Castro Ventosa Valtuille La Vitoriana 2023 till exempel.

– Vi gjorde ett vin från de äldsta stockarna vi har, 140 år gamla, mest mencía. Det var ett sorts kostsamt arbete att samla in druvorna, och vi visste inte om våra kunder skulle köpa det, men vill ingen ha det så dricker vi det själva, sa vi.

De behövde de inte, vinet rankas i klass med Faraona och L’Ermita, men till en tiondel av priset. Ett annat vin, som verkligen konkurrerar med Faraona är La Muria 2023, silkigt, saftigt, burgundiskt och långt, gjort i en vingård granne med Faraona, som Palacios köpte 2020. De har nu två Parker 100-poängsnoteringar (Faraona har tre) men det är bara 800 flaskor per år och kostar många tusen. Césars eget projekt, Parajes, en mencía från hög höjd och på kalk- och skifferjordar, med en del alicante bouschet (en grenachekorsning) och lite vita druvor. Den är mjuk, saftig och läcker. Och den kommer från 120-åriga stockar! Man kan bara ana potentialen, och det för ett mycket rimligt pris, runt 200 kronor. Ett så snobbigt vin, till ett så coolt pris, om man orkar vänta, men det är gott nu med.

Det är lätt att ta till överord, när man blir dränkt i goda viner som vi blev, men jag tror att Cesar har en talang som går utanpå det mesta, och det trots, eller kanske tack vare att han varit omgiven av stora mästare. Kanske blir han mästarnas mästare?

Den nya generationen – the first of the Bierzo bitches

Bland de som lockats till Bierzo efter Palacios ankomst, är tre kanske lite extra intressanta. Först Veronica Ortega. Hon är den som de flesta omnämnde som stort framtidslöfte, eller t.o.m. som en av de bästa redan nu. Uppväxt i Cádiz, dotter till en berömd tjurfäktare (Rafael Ortega, och som kuriosa kan nämnas att Álvaro Palacios sagt att han kanske skulle blivit tjurfäktare om han inte blivit vinmakare).

Veronica Ortega.


Hon kommer inte från en vinfamilj, men blev biten när hon skördade druvor i Priorat. Där jobbade hon för Daphne Glorian, fransyskan, som var den första av de fem ”hippies” som fick en Parker 100-poängare, för sin ”Clos Erasmus” och detta till och med innan Álvaro Palacios fick sin första. Hon samarbetade med honom med under en tid. Och det var René Barbier och Álvaro som övertalade Daphne att lägga sitt livs besparing på gamla grenachelotter i Priorat. Veronica stannade inte, utan skaffade sig internationell vinmakarerfarenhet. Och det faktum att hon arbetat på Romanée-Conti, smäller nästan högre än alla Palacios Petruserfarenheter, trots det har hon hamnat lite i skuggan av Álvaro. Veronica landade så småningom hos Raul, som alla andra. Men detta var redan 2010–2012, och sen dess har hon drivit sin egen gård med bravur. Hon har fokuserat på precision och lagring på amforor, och det skall bli spännande att se vart hennes experiment leder. Men redan nu röner hon stor respekt.

Diego Magana huserar ännu i Raúls källare Domino Anza (namnet är en hommage till Diegos mamma Esperanza, vars namn kan översättas med ”hopp”). Diegos pappa var pionjär med att plantera merlot i Navarra, och givetvis med Petruskloner. Men Diego söker sin egen väg. Vi provade hans viner direkt från fat i Raúls källare (tyvärr lite påverkade av ett år med mycket hagel), och hans viner med César. Den senare har djup respekt för Diego, säger han har något extra. Diego pendlar mellan Rioja och Bierzo, och har stor charm och fokus. Men jag tror han behöver ett eget vineri i Bierzo för att nå sin rätta potential. Med rätt förutsättningar så utmanar han sina läromästare, tror jag.

En tredje är Gregory Pérez född i Frankrike och utbildad vid universitetet i  Bordeaux, och har praktiserat bland annat på Château Grand-Puy-Lacoste och Château Cos d’Estournel. Han arbetade en tid på Luna Berberide innan han startade eget 2007 under etiketten Mengoba (som står för MEN-cía, GO-dello och dona BiancA). Gregory förespråkar höghöjdsviner, och utmanar den nuvarande eliten. Men det är med sina vita viner han fått extra uppmärksamhet på senare tid. Det ska bli intressant att följa vem som kommer bli den hetaste godelloproducenten. 

En fjärde person är också värd att nämnas, Ricardos dotter Lola, hon är yngst i skaran, men med ett mäkta imponerande CV. Vad månde bliva? 

Rubriken syftar på den generation kvinnliga vinmakare i Barolo, som var döttrar till en grupp män i Barolo, som hade satt sig upp mot en äldre ordning, och kallar sig Barolo Bitches, med många prominenta i sin grupp.

De gamla stockarna, druvorna och terroirerna

De gamla stockarna har en fantastisk genetisk variation som yngre stockar inte har. Mer nyplanterade ”unga” högavkastande stockar har lite ”kissa i byxan-effekt”, redan vid 30-års ålder så ger de betydligt sämre volym, de är känsligare för sjukdomar och de klarar värmen sämre. Gamla stockar kan variera hela två procent i potentiell alkohol. De har alltså en potential att möta de klimatutmaningar vi står inför. De yngre stockarna tvärtemot, de representerar en katastrofal genetisk utarmning.

Jag är lite påverkad av att ha föreläst om äldre viner i decennier, så ursäkta om jag är lite bombastisk, men… De äldre vinerna hade ett innehåll, en komplexitet, som gjorde dem nära odödliga, om de behandlades rätt. Så när jag ser den skatt som Bierzo har, så tänker jag; Förstår konsumenten att dessa rankor gör viner som håller och utvecklas! Och ändå, de 140-åriga stockarna mencía som står i backarna, står där för att de var högavkastande i slutet på 1800-talet, när fattigdomen var stor och man bara vågade fokusera på och återplantera en tålig, högavkastande druva. Inne i mencíagårdar, finns de många andra druvsorter, ofta vita, såsom godello, men också dona blanca, och många andra. Inte sällan står de vita druvorna för hela 10% av totalen. Och här hittar vi en annan viktig faktor: De vita sorterna kan sänka alkoholhalten, minska syltigheten, bidra med fräschör, och till blommigheten i mencíavinet. Jag är förvånad över att det inte är en större trend i världen att blanda in vita rankor bland de röda.

Godello (identisk med den portugisiska druvan gouveio, och nära släkt med verdejo) höll på att dö ut. Fattigdomen efter vinlusens härjningar gjorde att den ersattes med andra mer högavkastande kloner. På 70- talet fanns bara några få hundra rankor kvar. Ett räddningsprojekt i Valdeorras, strax söder om Bierzo, resulterade i att det åter började planteras godello på 80-talet. Nu dominerar den nyplanteringarna. Och det är begripligt, andelen skifferjordar i höga lägen är liten, nere i dalen är det mer lera och sand, där vitt är lättare att hantera. Vi hör att man rycker upp de gamla stockarna för det är för svårt att hitta arbetskraft. Ändå finns det bönder som sköter och skördar sina gamla stockar uppe i sluttningarna, där det är oerhört tungt, och säljer för en spottstyver, typ granne med Faraona.

Mörka moln men lite sol – paraje

Efterfrågan på vitt vin, harr ökat lavinartat. För att möta den så planteras mängder av druvsorten godello, somliga säger att den snart uppgår till hälften av arealen. En stor del planteras på nya rötter med högavkastande kloner. Inte sällan är det firmor utifrån, som kommer in och vill göra snabba pengar, som står för omplanteringen. Det är en slakt på gamla stockar. Urgamla mencíastockar byts ut för att skapa volym för att möta efterfrågan. Men de nya klonerna producerar tunnskaliga druvor känsliga för röta och de nya rötterna är känsliga för och har med sig, sjukdomar som infekterar jorden. Att de gamla stockarna dras upp och återplanteras med nya rankor är helt enkelt en tragedi. De nya godellorankorna gör inte chardonnay, utan tutti frutti. Och de omplanterade mencíarankorna, i låga lägen, i det som en gång var en gammal sjöbotten, med mycket lera, ger hög alkohol och syltighet i vinet. 

Efterfrågan på höga volymer blir ett hot mot det som gett området dess berömmelse. Som väl är så finns det en motkraft. Och det är systemet med klassning av lägen, lite som i Bourgogne, alla vet vilka lägen som är bäst, det är bara att skriva ner det. Men, och detta är det fina i kråksången, för att få skriva att det är ett fint verifierat gammalt läge, paraje, så måste avkastningen hållas låg, och det är precis det som de gamla stockarna gör. Så klassningen har blivit ett enormt viktigt sätt att bevara guldet, de gamla unika stockarna. Som Karl XV sa: Land skall med lag byggas. Många vi pratade med, ja nästan alla, var så lyckliga över den nya paraje-klassningen, som ger identitet till byarna, men också bättre ekonomi för viner från de gamla trotjänarna till rankor. Det är ett hårt jobb att sköta gamla rankor, och det är inte alltid lätt att hitta folk som vill slita i vingårdarna. Å andra sidan har vi stött på många som verkligen verkar brinna för de gamla rankorna, som kanske stöttar en svag gren med en stor sten, som blickar ut över en antik sluttning med dessa knotiga armar, och uppriktigt verkar älska det de gör, och med en ödmjukhet för skönheten i alltihop.

Trots vad som precis sagts, kommer hög avkastning och snabba pengar att vara en viktig del av framtiden, på gott och på ont, mest det senare om ni frågar mig. Men jag tror jag vet vilka viner som kommer finnas lättillgängliga på Systembolaget, volymmakarnas. 


Foto:
Rickard Albin, Caroline Edgren

Hösten 2025 besökte Mårten Söderlund, Johan Wadman och Rickard Albin från Munskänkarnas provningsgrupp i Lund Bierzo. Texten är  sammanställning av historisk bakgrund och deras intryck.