Framtiden är ljusröd

Valpolicella, strax norr om Verona, bjuder på ett vackert landskap med mjuka kullar klädda med vinrankor, oliv- och körsbärsträd. Det är också ett levande exempel på att inget varar för evigt. För även om detta klassiska vinområde under de senaste 30 åren vuxit enormt och blivit en av de mest framgångsrika vinregionerna i Italien har dess främsta viner nått en punkt där tillväxten avstannat.

Valpolicella var en del av det italienska vinundret när pendeln svängde från kvantitet till kvalitet och de lättsamma, billiga vinerna från ursprunget ersattes av alkoholstinn amarone och ripasso. De sistnämnda kategorierna fick ett storslaget internationellt genombrott i mitten på 1990-talet, tack vare sin power. Hemligheten består i att druvorna som ska användas till amarone, liksom till dessertvinet recioto, torkas innan de pressas. Metoden ger viner med mer av allt: alkohol, färg, tanniner och koncentration. Ripasso får i stället sina sötfruktiga och maffiga toner genom att vinet får en andra jäsning tillsammans med pressresterna från amarone eller recioto.

År 2025 är amarone  inte längre vinet på allas läppar – inte ens i Sverige där det länge varit omåttligt populärt. Numera framstår det i stället nästan som en nödvändig förutsättning för produktionen av ripasso, eller amarones småsyskon som en del kallar vinet, som med en årlig produktion på 31 miljoner flaskor är det obestridda flaggskeppet.

Samtidigt håller den mindre fylliga vinstilen, till exempel med ursprunget valpolicella superiore, på att återta sin historiska roll i regionens utbud. Det ligger helt rätt i tiden med tanke på att dagens vinkonsumenter föredrar vita viner och röda viner som är lätta och har en lägre alkoholhalt.

Tidigt ute med att satsa på lätta och eleganta viner från enskilda vingårdslägen i Valpolicella var Andrea Lonardi, en av Italiens tre Masters of  Wine. Det gjorde han redan på 2010-talet när han arbetade på Cantine Bertani, en av regionens mest historiska gårdar.

– Det var ett sätt att förflytta fokus från vinmakning och teknik till Valpolicellas terroir, berättar han och syftar på amarone och ripasso när han säger teknik.

 
Andrea Lonardi arbetar numera som konsult och utgör en viktig kritisk röst inom den italienska vinvärlden. Han sitter även i styrelsen för Valpolicellas konsortium, Consorzio Tutela Vini Valpolicella.

Den nya generationen vinmakare är just nu inne på ett liknande spår. Bland dem finns en växande vilja att utforska stilen med lättare och mer tillgängliga viner.

För ett par år sedan bildade ett 70-tal vinmakare, alla yngre än 40 år, den informella organisationen Valpolicella Giovane – Det unga Valpolicella. Det sägs att de snart kommer att bli en officiell del av konsortiet med ett större inflytande gällande beslutstaganden. 

– Vi är det första konsortiet i Italien som satsar på de unga på det här sättet, säger Christian Marchesini, ordförande för Valpolicellas konsortium. Vi tror att de kan kommunicera med en yngre publik på att annat sätt än vad vi äldre har gjort. De kan också arbeta i grupp och är mindre individualistiska i sitt sätt att tänka.

 
En varm sommardag träffar jag några av medlemmarna i Valpolicella Giovane som samlats på Le Guaite, en vingård i Mezzane di Sotto i östra delen av regionen. Samtidigt som de klokt svarar på mina frågor, skrattas och skojas det och deras entusiasm smittar av sig.

De flesta av dem satsar på ursprunget valpolicella superiore med lägre alkohol och utan torkade druvor i blandningen. Med den här stilen ser de en möjlighet att locka en ny publik som söker något enklare och mer lättdrucket.

– Vi står vid ett vägskäl: amarone, ripasso och valpolicella fungerar inte lika bra som förr. Vi behöver börja om och skapa något som återknyter till vårt unika terroir, menar vinmakaren Federica Camerani som driver Azienda Camerani och vingården Corte Sant’Alda tillsammans med sin mamma Marinella Camerani – en av de första att arbeta biodynamiskt i hela Italien.

– Ripasso och amarone är riktade till en specifik publik och kräver ofta dyra måltider, förklarar hon. Vi unga söker något annat och det känns naturligt att lyfta fram dessa viner eftersom vi själva vill dricka dem.

Som alltid finns det två sidor av myntet.  Å ena sidan är det positivt att Valpolicella förknippas med en större spännvidd av vinstilar – från lätt till fylligt, från torrt till sött. Å andra sidan är det en utmaning att förändra hur Valpolicella kommuniceras och uppfattas, både på hemmaplan i Italien och på den internationella marknaden.

Alessandro Benini, en av de senast tillkomna vinmakarna i området vars gård bär hans namn, ringar in problematiken:

– Det är fortfarande svårt att få restaurangägare att förstå att lättare valpolicella eller valpolicella superiore har samma värde som andra viner. De föredrar att sälja ripasso och amarone.

Konsortiets Christian Marchesini håller samma linje.

– Kommunikationen måste bli enklare och mer direkt, jag tror att de unga vet bäst hur man gör detta och kan satsa mer på att kommunicera en livsstil än att prata om det som finns i glaset.

De framtida möjligheter att växa som nämns är direktförsäljning, både genom vingårdsbesök och på nätet, och att komma in på nya marknader där vinkonsumtionen ökar, som Polen, Kina och hela den afrikanska kontinenten. Kanske finns också en potential att stärka regionens identitet med hjälp av den dominerande druvan, corvina. Det tror i alla fall Andrea Lonardi.

– Corvina skulle kunna bli Italiens pinot noir. Det skulle ge Valpolicella en distinkt identitet som skiljer sig från ripasso och amarone.

Han ser dock en utmaning i att en del unga vinmakare tenderar att vara mer konservativa och fokuserade på att bevara traditioner i stället för att tänka innovativt. För att driva Valpolicella framåt efterlyser han ännu mer mod, dynamik och utbildning.

– Vi måste tänka om och ja, det krävs nya idéer, och det räcker inte med att vara ung på papperet. Vi måste vara unga i sinnet. Än i dag finns det alltför många yngre som tänker som den äldre generationen, säger Andrea Lonardi.

Flera av de yngre vinmakarna instämmer och menar att de skulle behöva en gemensam strategi för att skapa en starkare sammanhållning och på så vis bygga Valpolicellas varumärke.

– Men att vi nu väljer att satsa på valpolicella superiore betyder inte att vi uppfinner något som inte finns, vi tar bara vara på vårt arv och förflyttar fokus, menar Paolo Creazzi från den familjeägda gården Cà dei Maghi.

Liksom Andrea Lonardi under hans tid hos Bertani var han tidigt ute med att göra valpolicella superiore som speglar växtplatsen.

– Jag hoppas att vi kan fortsätta att bygga vidare på Valpolicellas goda rykte och stärka regionens plats på världskartan, säger Paolo Creazzi.

Efter att ha provat hans och några av de andra unga vinmakarnas viner kan jag konstatera att de är eleganta, kryddiga och saftiga. De lovar mycket gott inför framtiden.

Foto: Åsa Johansson och Consorzio Tutela Vini Valpolicella