I vinets tjänst

Året var 1970. I Sverige hade ­åldersgränsen för att handla en flaska Beyaz på Systembolaget ­precis sänkts från 21 år till 20. Den hittills mycket framgångsrika ­vinpropagandan, för att få folk att välja bort ­spriten, ­brom­sades för att ge plats åt ­kamp­anjer som ”Spola kröken”. Det skulle dröja ­ytterligare 13 år innan Carl Jan ­Granqvist och Knut-Christian Gröntoft kunde ses ­recensera vin i tv-programmet ­Levande livet.

Men vid Oxfords universitet ­smakade den unga studenten ­Jancis Robinson på ett glas Chambolle-­Musigny Les Amoureuses 1959. Kombinationen av känslomässig njutning och intellektuell stimulans fick henne fast.

– Jag bara visste att i det här ­glaset fanns historia, geografi, psykologi, kreativitet och en hel massa vetenskap.

Att hon ens fick möjligheten att dricka dessa i dag oförskämt dyra droppar har sina förklaringar.

– Vin var ju väldigt mycket ­billigare 1970 än det är i dag. Och jag hade en pojkvän vars pappa strödde pengar över honom så att han kunde bjuda mig på såväl vin som mat. Det ledde faktiskt till att jag blev restaurang­skribent på Oxford University ­Magazine. Men visst, det var en ­speciell flaska även då.

Som jämförelsematerial hade ­Jancis Robinson studenttidens övriga vin­upplevelser. ”Enkla produkter fyllda med svavel och andra kemikalier”, som hon själv beskriver dem.

Intresse och kunskap kring mat och vin ansågs dock inte som ­någon grund till ett riktigt jobb, så efter ­studierna tillbringade hon tre år med marknads­föring inom resebranschen. För mycket kontorstid och på tok för många möten gjorde att Jancis tröttnade och tog ett sabbatsår i Provence. Där, mitt bland vinrankorna, hittade hon sina själsfränder bland människor som faktiskt ansåg att meningen med livet var att äta och dricka gott. Väl ­tillbaka i London hade hon bestämt sig. Nu var det dags att jobba med det hon lärt sig att älska.

Sagt och gjort, i december 1975 ­började Jancis Robinson som redaktörs­assistent på brittiska branschmagasinet Wine & Spirits. Och visst, vi kan skratta åt att Sverige på den tiden var ett vinmässigt u-land. Men faktum är att det inte såg särskilt mycket bättre ut på andra håll.

– Nej, det är verkligen stor skillnad på vin då och nu. Kvaliteten på vin är så mycket bättre. När jag började för 50 år sedan hade två av tre flaskor jag ­testade något slags defekt. Visst, jag kan tycka att många viner var ­obalanserade runt millennieskiftet, med ­alldeles för mycket fatkaraktär ­eller för mycket ­alkohol. Och att vi ­numera ser motreak­tionen där vissa viner är ­alldeles för tunna. Men det handlar inte om defekter. Det går nästan inte att hitta ett odrickbart vin i dag.

Vinintresset kommer inte hem­ifrån. Hon växte upp i en liten nordengelsk by nära Carlisle och beskriver sin uppväxt som helt befriad från vin. På universitetet pluggade hon mate­matik och filosofi så inte heller där fanns några tecken på att Jancis Robinson skulle bli en av världens mest kända vinskribenter. Studierna gav henne däremot en analytisk förmåga som hon fortfarande använder sig av.

– Sedan hoppas jag såklart att den ska ta mig till vinets mer romantiska plan också, säger hon underfundigt.

Hon menar att tiden på ­universitetet var till stor hjälp när hon senare skulle börja arbeta med The Oxford ­Companion to Wine. Praktverket som tog henne fem år att färdigställa och kom ut 1994. Nu är det uppe i sin femte ­upplaga och är det näst mest sålda från Oxford University Press, efter den världskända ordboken.

Redan tidigt var det viktigt för ­Jancis Robinson att i huvudsak inte vara vinkritiker utan att i ­stället ­försöka utbilda sin publik. Hennes böcker är uppslagsverk om vin­länder, druv­sorter, tillverkning och ­provning. Dessutom blev hon redan 1984 ­Master of Wine, en titel som fram till dess ­endast innehafts av folk inom vin­handelsbranschen.

– Provningsanteckningar som går ut på att lista en massa smaker är jättetråkiga att läsa. Dessutom gör de bara folk osäkra när de inte känner samma sak som skribenten. Inte heller gillar jag poäng – de är klart överskattade. Jag må vara matematiker, men ge mig hellre ord än siffror!

Men hon sätter poäng och är känd för att vara den som använder 20-­poängsskalan.

– Det är ett nödvändigt ont. Och jag förstår att poäng sammanfattar bra och förenklar när man ska fatta snabba köp- eller säljbeslut.

Inte heller tycker hon det är ­särskilt kul att synas i bild när hon provar vin, så några sådana filmklipp ­kommer vi aldrig få se i hennes sociala ­medier. ”Vinprovning är inte en publiksport” menar hon i ett av få klipp med henne – som går ut på att förklara just det. Att hon tycker det är ointressant att se på folk som sniffar och spottar.

När man talar om en annan världskänd vinskribent, Robert ­Parker, kommer det ofta upp hur han ”­parkeri­serade” vinvärlden utifrån den fäbless för fyllighet och kraft i ­smakerna som han ansågs ha i slutet av 1900-talet. Men hur vill då Jancis ­Robinson att folk ser henne?

– Som en helt oberoende skribent som inte tar saker och ting på alltför stort allvar. Som försöker blanda humor med information och egna åsikter.

Detta har vi som följt henne ­kunnat uppleva – bland annat i en vinkurs på brittiska BBC och som skribent ­eller medverkande i otaliga böcker och ­artiklar. Hon har vunnit ­priser, ­för­ärats ordensband, startat egen webbplats med nyhetsbrev och ­skriver regelbundet i Financial Times. Men framför allt har Jancis Robinson valt sina strider. En handlar om att påverka vinmakare att arbeta mer hållbart, ­något som hon kämpat för i snart två decennier.

– Jag är stolt över att det har ­blivit en så stor fråga, särskilt för yngre ­konsumenter. Och det är kul att System­bolaget ligger i den ­globala framkanten. Inte bara inom vin­odling och produktion utan också när det ­gäller arbetarnas villkor och, inte minst, förpackningarna.

Hon berättar att hon har krigat mot tunga flaskor sedan 2006.

– Det är en komplett myt att det finns ett samband mellan flaskvikt och vinets kvalitet. Äntligen verkar folk förstå det – även om det fortfarande finns många syndare, framför allt bland producenter i Amerika.

I sydfranska Languedoc har hon ett hus och där träffar hon ibland ­grannen, den berömde vinmakaren Gérard Bertrand.

– Jag gillar honom mycket, men han har lättviktsflaskor för sina ­billigare ­viner medan han använder tunga till sina dyraste – som många vinproducenter fortfarande gör. Vi ­pratar mycket. Jag brukar betona att det skickar fel budskap och förstärker ­myten om att det finns ett samband mellan flaskans vikt och vinets kvalitet.

Är det sant att du nekat att ens prova viner som buteljerats i tunga flaskor?

– Nej, men när vi testar viner för jancisrobinson.com väger vi alltid ­flaskorna. Sedan publicerar vi vikten så att de som använder lättare flaskor belönas och de som använder tunga får skämmas.

Hon har redan varit inne på det. I dag finns mängder av bra vin på marknaden. Ja, faktiskt för mycket vin ­generellt sett. I regioner som ­Bordeaux ber vinbönder på sina bara knän om att få betalt för att dra upp rankorna så att de kan pyssla med ­annat. Vilka är de ­framtida utmaningarna för vin­näringen enligt Jancis ­Robinson?

– Ojoj. Svår fråga! Men konkurrensen från hantverksöl och hantverkssprit, cannabis … Och WHO:s, i mitt tycke, snedvridna inställning till ­alkoholdrycker.

Du har rest genom vinvärlden många gånger. Finns det något som fortfarande förvånar dig?

– Ja, att det är så många unga människor som vill göra vin och som

är extremt ambitiösa. Problemet är

att de oftast inte vet hur de ska sälja sina flaskor.

Unga som vill in i vinskribentskrået då. Har du några råd att ge dem?

– De största möjligheterna finns ­online och där är det extremt trångt. Du måste förmodligen börja med att skapa en ”social närvaro”, som ­baseras på såväl bilder som ord. Och bok­förlagen är fortfarande hungriga efter nya idéer, så kanske är det värt att prova den vägen.

Säger hon, och mellan raderna kan jag ana en lättnad över att hon inte ­behöver ge sig in i den världen nu.

Vem är då Jancis Robinson vid ­sidan av vinet? Jo, en familjekär kvinna, gift med matskribenten Nick Lander. Tillsammans har de tre barn: Julia, ­William och Rose.

– Jag har sådan tur att våra barn och barnbarn bor i närheten. Vi ­träffas minst en gång i veckan och åker ofta på semester tillsammans. I Who’s Who ­listar jag mina hobbyer som ”vin, mat och ord”. Jag är rädd att jag har få andra färdigheter, haha. ­Däremot ser jag till att inte jobba på kvällarna utan kan ha ett rikt ­socialt liv.

Då hon faktiskt också kan njuta av ett glas vin, bara sådär, utan analyser.

– Jag älskar det stora utbudet av ­stilar, smaker och ursprung som finns nu. Men okej, om jag måste välja ­något specifikt blir det riesling, en ­favoritdruva sedan många år tillbaka.

Illustration: Beata Boucht