Lambrusco gör comeback

Under sista året i gymnasiet hade jag en vän som startade varje ­festkväll med lambrusco. Sött och ­hyfsat ­alkoholsvagt rann det ljusröda ­bubblet ner i hans mage. Behöver jag säga att den blev större och större? ­Sångmässigt blev min vän aldrig ­någon Pavarotti, men kroppshyddan var inte helt olik Modenasångarens. Och apropå Pavarotti – tenoren var en välkänd ambassadör för lambrusco, men det skulle vara den seriösa, torra sorten. Inte den söta som min vän drack, och som nästan alla utanför ­Italien drack på 1970- och 80-talet.

Då var lambruscovinet ­nämligen USA:s största importvin. ­Amerikanerna sög i sig runt 13 ­miljoner ­lådor om året, vilket innebar att producenterna inte kunde pyssla med ­något ­finlir utan såg till att få ut ­bubblet snabbast möjligt. Och det var inte bara amerikanerna som älskade det söta, pärlande vinet. Vi i norra ­Europa var mycket förtjusta och trots att Systembolaget inte hade något ­särskilt brett sortiment av lambrusco drack vi det som erbjöds. Såsom min gymnasievän alltså gjorde.

Sakta men säkert fick ­emellertid både vi och amerikanerna en allt ­torrare smak. Lambrusco fick sämre rykte och tappade i försäljning. Även i Italien surnade folket på de ­producenter som lett deras national­dryck ner i vasken. Lambrusco hade ju varit ett av italienarnas favoritviner. Med sitt rosa skum, sin friska syra och torra ­eller möjligtvis halvtorra smak hade det­ ­serverats kylt till ­lokala ­ostar och ­charkuterier sedan urminnes ­tider. Ja, kanske till och med så långt tillbaka som på etruskernas tid för drygt ett par tusen år sedan.

Lambrusco är en familj in­hemska druvsorter som vuxit vilt längs ­Po­floden från Piemonte ända ut i ­havet i Romagna. Mitt där­emellan, i Terre di Lambrusco runt ­städerna Reggio ­Emilia och Modena i Emilia­ Romagna, och i en liten del av ­Lombardiet, ­uppstod druv­familjens centrum i ­kultiverad form. Här bands rankorna traditionellt upp längs ­popplars stammar, ett bra sätt att undkomma markfukten. Numera binds de upp i mer modern stil längs tråd. Och ­äntligen har lambrusco gjort comeback – denna gång som en seriösare och ­torrare version av sig själv mer lik det historiska vinet.

I dag är det nämligen inte mass­produktion som gäller, utan fokus ­ligger åter på kvalitet. Nu kontrolleras ­skördeuttaget från den bördiga slätten samtidigt som syrarikt lambruscovin från kullar och bergssluttningar söder om Modena blivit alltmer eftertraktat.

Bubblorna kommer ­vanligtvis från den i Italien så utbredda ­tank­metoden, samma metod som används för till ­exempel prosecco. Även ancestral­metoden och den traditionella ­metoden används, men i betydligt mindre skala. Vinerna är alltifrån rosa till mörkt röda och är oftast pärlande, men kan också vara fullt mousserande.

I takt med att den ­internationella smaktrenden gått mot lättsam fräschör, samtidigt som ­intresset för historiska viner är större än ­någonsin, har lambrusco gått in i en ny ­gul­d­­­ålder. Det handlar emellertid inte om att bälja i sig mängder av sött bubbel utan snarare om att njuta av ett par glas torrt. Och lambruscovinets olika ­stilar gör att det fungerar både som aptit­retande välkomstdrink och att skåla in ­festen med – och, som Pavarotti ­gillade,  att drickas kylt till lunchens ost och chark. De mörkröda, fylligare ­exemplaren kan också ­rekommenderas svalt serverade till pizza eller ­hem­grillade hamburgare.

Ja, nygamla lambrusco har många spännande ansikten och lika många ­användningsområden. Så förhoppningsvis är dessa historiska ­italienska bubblor här för att stanna denna gång.

Illustration: Maja Norrby