Margaux väntar på att bli trendigt igen

”Det doftar sååå sensuellt, inget doftar så erotiskt som en fin Margaux”. Så tänkte jag ett lyckligt ögonblick, då jag öppnat en flaska Château Margaux 1986 runt 1990. Så skulle jag inte formulerat det idag, könat.

Det är samtidigt nått akademiskt strikt över Bordeaux, något allvarligt, och den förr vanliga uppdelningen i feminint och maskulint, känns förlegad, men doften är precis lika hänförande för det. Förflyttning framåt i tiden, 1986:an har för länge sedan stängt sig och doftmagin upphört. Men 1985 d'Issan, häromdan, ett fynd, men på auktion. Jag tror inte jag njutit så mycket av elegansen, lättheten, detaljrikedomen och sandigheten på länge, för jag blev så överraskad, tidigare upplevde jag den som lätt, nu större upplevelse än Château Margaux själv i 1985, för ett par år sen. Dock var Palmer 1985 en ännu större upplevelse, kanske det bästa vin jag drack förra året (och faktiskt lika stor upplevelse som den otroliga 1961). Och det är sådant som händer med Margaux, fula ankungar som växer upp och bländar, och vackra svanar som är lite blyga. Det kan vara direkt underbart, ofta tar det tid, det är en del av Margaux charm och förbannelse. Minns min flaska Château Margaux 1928, som det stod skrivet ”till Far” på. Hade precis läst att nu hade det vinet öppnat sig och var ett unikum, så jag öppnade, men min flaska hade inte hunnit öppna sig. Generellt så är doften lite återhållsam i de unga, så de får inte riktigt den uppskattning de förtjänar. Och än mer så i denna otåliga värld.

Trots detta borde Margaux-viner vara mer trendiga än de är. Det verkar fortfarande vara populärt bland de superrika att köpa ett klassat slott, kanske addera lite extra vingårdar, det får automatiskt samma klassning som slottet, även om det blivit mer restriktivt senare år, så det kan bli en bättre affär. Men vinet verkar otrendigt hos konsumenten, åtminstone om man tittar på systemets utbud. Ett skäl till denna onåd, är kanske att man inte har så många biodynamiska odlare. Orsaken är mjöldaggen, den kan reducera skörden 80 procent på ett par dagar. Det är inte hållbart om det sker flera år i rad. Ett annat skäl är att det inte är så bärigt lättdrucket som en pinot noir, i sin ungdom, med den senares lättare syror.

Vi märker att hållbarhet är viktigt, men mjöldaggen, våra potatisodlande förfäders gissel, tänk om man kunde göra undantag för den. En biodynamisk certifiering är mångas dröm, men det riskerar bli för dyrt. Det vore bättre om 97 procent kunde få en 97-procentig certifiering än som nu, bara tre procent är 100 procent certifierade, resten inte. Fin prestige för de som är det, men det är kontraproduktivt för de andra, de otrendiga.

När vi kör från staden Bordeaux mot Margaux får man vara vaksam, det är lätt att bara köra förbi, för det finns inget riktigt centrum. Vi bor i Brane Cantenac-byn, där vägarna är skumpiga, håliga, potthålen bara slumpmässigt lagade, verkar det, många hus är i olika stadier av förfall. En by gud glömde? Nej, vi är helt omringade av flera av de finaste slotten i Bordeaux. Ingen kommun har fler klassade egendomar, 21 stycken, i den som beställdes av Napoleon III till 1855, cru classé, och är tongivande än idag.

Sedan dess har mark köpts och sålts, och för att komplicera det än mer så har fler andraviner. Och dessa kan vara vin från en sämre lott man köpt till, och tar ut lite högre avkastning på, eller så är det ett vin från bästa markerna men som man bara inte tycker passar i slutblandningen av förstavinet. I det senare fallet kan det vara ett fynd, som kanske öppnar sig och blir väl så bra som förstavinet. Så inbäddade bland låga kullar ligger arkitektoniska mästerverk till slott och nya jätteanläggningar för vinifikation. Här finns även många små klassade pärlor, värda att fynda. Personalen på de fina slotten är högt utbildade, och de bor hellre i den stora vackra universitetsstaden Bordeaux än i en gudsförgäten håla. Och ägarna, de bor ibland i en annan del av världen.

Huvuddelen av slottens marker ligger på små, ibland knappt skönjbara kullar runt slotten, men vilka guldgruvor de är. För länge sedan var hela Margaux en del av ett mycket brett floddelta, som Amazonas, där sediment från bergen samlades på botten, och sen fylldes det på med kalkrester från döda havsdjur. Havslinjen gick fem tio mil längre upp då. Sedan drog sig havet tillbaka och mycket av kalken eroderade bort. Och med tiden smalnade det av, och kvar blev gruskullarna med en extremt tillgänglig och mineralrik lera kallad gunz,

Alla viktiga egendomar i Bordeaux ligger på dessa leror, som har en fackverksliknande struktur och sägs bidra till den stora komplexiteten. Tjockast lager av alla har Petrus i Pomerol, men här på västra stranden i Margaux så är det Château Margaux kulle som har mest.

När vi träffar Frankrikes största expert på Margaux jordar, Jean-Marie Viaud, så är det inte gunz som är i fokus, utan kullarnas innehåll av små lerfickor, som kan hålla vatten. Den är helt avgörande, ihop med cabernet sauvignon. Så ta ett extremt varmt år som 2003 eller det ännu varmare 2005, vinet behåller ändå sin elegans. Och det beror dels på att cabernet sauvignon inte drar iväg i alkohol, och det är den mäkta populär för. Och dels för att rankorna har tillgång lerfickorna, så de har vattentillgång och går inte in i stress, och slutar mogna tanninerna, utan levererar Bordeaux signum, sandiga eleganta tanniner. Fantastiskt, men om den globala uppvärmningen fortsätter, så upphör funktionen, bävar inför tanken.

Vi märker av att det inte går så bra just nu, inte minst för vi ett fint bemötande, vi känner oss extra välkomna, behöver inte truga som i vissa andra prestigefulla områden. Det har varit fulla lager i Kina och ekonomisk nedgång, och i skrivande stund så har Trump vunnit valet, USA är största marknaden och rädslan för vad chockhöjda exporttullar skulle innebära för affärerna, sänder kalla kårar genom vinhusen. Det kan ske det som brukar ske vid konjunkturnedgångar, slotten får prångla ut osålda lager via de stora franska varuhusen. Kan det månne bli en återkomst för det svenska intresset? För det som kanske är det allra otrendigaste med Bordeaux, är priset på de finaste vinerna.

Alexis, chef på Chateau Margaux säger, det går att dricka vinet ungt, men efter något decennium eller mer, och om allt går rätt kan det ge en stor upplevelse. Den upplevelsen, säger jag, borde aldrig kunna bli otrendig.

"Oh, quand donc pour moi brillera le soleil?" (Översatt: Åh, när kommer solen att skina för mig?) Den kända strofen i den nyligen bortgångna kultsångerskan och presidentfavoriten Francois Hardys, en ikon i paradisets succelåt ”Alla pojkar och flickor”.  Ja, när kommer solen skina på Margaux igen? Jo, snart, men inte för mycket, tack!

Foto: Rickard Albin