Nybyggarna

– Där ser du Castello Banfi, Col d'Orcia och Villa Argiano och där är Montalcinos södra gräns som är floden Orcia och där ­ligger byn Montalcino, säger Ugo Fabbri utan minsta antydan till att ­behöva andas medan han pratar.

Vi står på Monte Amiata, en 1 738 meter hög utdöd vulkan där det just nu sjuder av liv. Mycket tack vare Ugo som, tillsammans med sin kompanjon Sebastian Nasello, startat vingården Bakkanali här.

Vinfälten ligger på den ­nord­västra delen av vulkanen, i folkmun ­kallad ”La Conca d'Oro” – den gyllene ­konkaven. Området var länge mer ­eller ­mindre bortglömt, eftersom druvorna inte mognade på de höga höjderna. I dag är situationen annorlunda.

– Vi hittade allt vi sökte på Monte Amiata. Hög höjd, inte minst – ­något som är ovärderligt i dag med tanke på ett allt varmare klimat. Här finns också mycket skog och orörd mark där vi kan arbeta med respekt för naturen, ­berättar Ugo när han tar mig med på en promenad i vinfälten.

Trots sin relativa ungdom är han ingen nybörjare. Ugo jobbade som ­exportchef på Castiglion del Bosco, en vingård i Montalcino som tills ­nyligen ägdes av modeimperiet Ferragamo. Sebastian Nasello arbetar sedan många år som vinmakare på Podere le Ripi, en av få biodynamiska gårdar i Montalcino. För tre år sedan bestämde de sig för att göra något tillsammans.

– Vi tittade efter en plats i ­Montalcino på hög höjd men vi hittade inget. Som tur var, för annars hade vi aldrig kommit hit, säger Ugo och sträcker ut armarna på ett sådant där charmigt italienskt vis.

Det är så vackert att man nästan ­tappar andan. Det är vår och ginsten står i gul blom. Här och var står körsbärsträd med grenarna tyngda av röd frukt, bara en nyans mörkare än vallmon som vajar mellan raderna med vin.

– Vi vill göra viner som ­respekterar naturen och sin växtplats, men som man har råd att köpa. Vin ska delas i goda vänners lag och inte sparas.

Det är en uppenbar pik mot den ­berömda grannen i väst, ­Montalcino, där en hektar kostar närmare en ­miljon euro och priserna på ­brunello, den lokala klonen av sangiovese, har skjutit i höjden.

Flera större producenter från ­Montalcino har köpt vinfält på Monte Amiata, till exempel Fuligni och ­Altesino. Kanske med förhoppningen att gränserna för Montalcino kan komma att vidgas inom kort. 

Bakkanalis vinfält ligger på 600 till 800 meters höjd. De arbetar till största delen med sangiovese samt en liten del cabernet sauvignon. Förra året ­planterade de Jura-druvorna ­savagnin och chardonnay  på två hektar.

– Hade vi startat Bakkanali i ­Montalcino så hade vi behövt följa en massa regler och traditioner, men vi vill skriva ett nytt blad och göra viner som vi själva vill dricka. Både jag och Sebastian älskar vinerna från Jura. Vi får se hur det blir, vi vet inte om det kommer att fungera.

Alla deras viner, utom rosé­vinet, ­jäser med hela klasar, vilket ger en ­saftig, bärig karaktär med lätta ­tanniner. Metoden, macération semi-­carbonique, förknippar vi främst med Beaujolais i södra Frankrike. Efter ­jäsningen fottrampas druvorna och ­filtreras lätt innan buteljering. Svalkan som höjden ger gör att alkoholen oftast ligger under 13,5 procent.

– Italien har länge anpassat vinstil efter marknad. Men vi vill göra vin så som man gjorde en gång i tiden, och vi vill att det ska smaka Italien och Monte Amiata, slår Ugo fast.

Le Vignette

Traditionen att göra vin sträcker sig långt tillbaka på Monte Amiata. Det ger Giuditta Previtali ett konkret bevis på när hon tar mig med till något som ser ut som ett stenrös.

– Det här är en vinanläggning, en så kallad palmento, som någon karvat ut i ett stort stenblock för 3 000 år sedan, säger hon och drar undan en gren. Det uråldriga karet visar sig, komplett med rännor för den rinnande musten.

Giuditta kommer från Bergamo i norr, där hon drev en liten butik med ekologiska produkter. Strax innan hon fyllde 50 bestämde hon sig för att byta liv:

– Jag åkte på semester till Monte Amiata varje sommar och blev helt förälskad, säger hon med ett stort leende.

Sin gård har hon döpt till Le Vignette som betyder ”de små vinfälten”, ett passande namn med tanke på att de 1,5 hektaren är uppdelade på sex olika plättar. När hon tar mig med för att visa färdas vi genom ett grönskande ­landskap och en kastanjeskog. Det är svårt att slita blicken från den ­milslånga utsikten.

Giudittas viner är så kallade field blends, skapade av olika druv­sorter som planterats tillsammans på ­fälten – så som bönderna gjorde förr för att säkra skörden och inte satsa allt på samma kort.

– Det är sangiovese, canaiolo, ­colorino, trebbiano, ansonica och flera druvsorter som vi inte vet vad det är, berättar hon.

Hon gör allting själv från fält till flaska, två röda och ett vitt, och kommer upp i drygt 5 000 flaskor per år.

– Monte Amiata var en gasfylld vulkan som låg under vatten. Det är ­därför det inte är vulkanisk jordmån här utan en blandad kompott av gammal havsbotten med kalksten, sand och lera och en hel del järn som gör att det är ­otroligt bördigt, berättar Giuditta.

Hennes lilla vinkällare ligger i ett garage i byn Seggiano där tiden tycks ha stannat. På den lokala baren hänger affischer från 1960-talet och på bänken utanför sitter två äldre herrar och äter panini och dricker vin.

De vita vinerna från Le Vignette, Bianco Fusaio, har fått jäsa med ­skalen i sex dagar. Det är gyllengult i färgen och både doftar och smakar ­kamomill, mynta och gula äpplen. Saftigt med lätta tanniner. Likaså det röda, Il ­Poggiarello, som härstammar från ett enskilt vinfält med en mängd olika druvsorter, är enkelt, välgjort och gott.

Castello di Potentino

Nästgårds ligger Castello di ­Potentino, ett tusenårigt slott på gammal ­etruskisk mark. Här arbetar ­Charlotte Horton ihärdigt med respekt för ­naturen sedan 25 år tillbaka.

Den stora, tunga slottsdörren står öppen när jag kommer fram. ­Charlotte Horton ropar ”kom in” från en av ­salarna där hon sitter på kortsidan av ett långt träbord med stora ­ljus­stakar och en mängd vinflaskor framför sig. Hon har kort, yvig page och ­blixtrande pigga, blå ögon. En krycka står ­lutad mot stolen. Att ställa upp på bild ­kommer inte på fråga.

Efter att ha förälskat sig i det då övergivna, ruckliga slottet bestämde hon sig för att rusta upp det. I dag är inredningen elegant bohemisk och det finns något att titta på i varje hörn. På hennes inbjudan kommer konst­närer och briljanta hjärnor inom natur­vetenskapliga och humanistiska ­ämnen hit för att hålla kurser, forska eller skapa nytt. Vin började hon göra direkt när hon kom hit.

– Men först var jag lärling hos två lokala bönder. Jag ville veta hur de gjorde, för jag tyckte om deras viner, säger hon.

På Monte Amiata planterade hon fyra hektar med merparten ­sangiovese, pinot noir och grenache. Ett av vinerna, Tumulus, gör Charlotte direkt ute i fält på traditionellt vis – i en palmento.

– Det är druvsorter som uttrycker sin växtplats, och Monte Amiata är en fantastisk sådan, säger hon bestämt.

Charlotte är orolig för att det ska bli en guldrusch till vulkanen och att det sköra ekosystemet ska förstöras.

– Jag vill hjälpa till med att bevara allt detta. Jag ser det som min plikt att inte bara ta utan också ge tillbaka till den mark som är så generös ­gentemot oss människor, säger hon och det ­blixtrar till lite extra i de blå ögonen.

Nybyggarna på Monte Amiata vet vad de vill och lycksökare får passa sig. Det är en sak som är säker.

 

Foto: Åsa Johansson, Christopher Wilton Steer (Castello di Potentino), BAKKANALI