Veritas: En rockreporters vinbekännelser
Varför spelar vin så stor rock’n’roll i mitt liv? Frågan slår mig när jag provar mig igenom Sussex under några sensommardagar i svårslagna vinvänners sällskap. Vi är hemma hos svenskfödde Douglas Jacobson och hans fru Susanna mitt i den bedövande vackra brittiska trädgården. Den förre försäkringsmäklaren visste inte riktigt vad han skulle göra med marken som tillhörde huset familjen köpte. Efter att ha givit upp planen på att odla sparris står göteborgaren här med ett brittiskt bubbel som jag gärna dricker igen.
Vi hoppar in i minibussen som ska ta oss vidare till nästa glas. England är både ungt och gammalt som vinland. På många håll är entusiasmen påtaglig. Som om de precis startat världens bästa band. Förlåt min småkrystade koppling, men som ni kanske vet är musiken annars det stora i mitt liv.
I snart 45 år har jag berättat om stora och små stjärnor i tv och andra medier. Det tar sin tid. Men för att dygnets 25:e timme också ska innehålla något fyller jag på med andra intressen. Inte minst intresset för vin. Något som tog sin början med min morfar.
Herbert Iacobi, som han hette, var medlem i Munskänkarna och bodde fint norr om Helsingborg. Han var direktör för familjeföretaget och fransk konsul. Morfar reste Frankrike runt och hade en vinkällare av bättre sort.
Han var inte så intresserad av att ta mig till lekplatsen, men berätta om druvor kunde han göra hur länge som helst. Historier om Dom Pérignon blandades med minnen från hans dekadenta studietid i Berlin där han mött både Bertolt Brecht och Marlene Dietrich, och blivit inburad på Spandau av nazister.
När jag några år senare som rockreporter började möta artister stod inte sällan dryck av olika slag på bordet. Dock sällan vin. Jag har blivit bjuden på ljummen bourbon av Lemmy i Motörhead och polsk vodka av Blixa Bargeld i skrotrockande Einstürzende Neubauten. Men i takt med att brännvinseran klingade av i popmusikens värld korkades annat upp.
Prince sjöng om champagne, drack inte själv men såg till att det glimmade i glasen bakom scen. Liksom otaliga jag mött inom hiphop. Svenska bandet Kent utvecklade med åren ett stort intresse för bättre buteljer. Gruppen gjorde ett anständigt vin under egen etikett och gick ofta till en bättre handlare i Greenwich Village, runt hörnet från legendariska New York-studion Electric Lady där de spelade in sitt sista album.
Julio Iglesias stod för de mer storvulna valen. När vi sågs på Grand Hôtel i Stockholm hade den store estradören hunnit inventera husets källare på allt spanskt. Om jag minns rätt var det en Dominio de Pingus han bjöd på. Samtidigt som han pratade om att hans privatplan var av samma sort som vårt kungahus, men att han köpt sitt eget nytt, inte begagnat …
Själv flyger jag vidare in i ett intresse som aldrig tycks blekna. Varför skulle jag annars vara på väg till Nyetimber, Rathfinny, Balfour, Simpsons, Dermot Sugrue, favoriten Evremond och andra i bubblare i ”Grape Britain”? I en minibuss med mina vänner där varenda provning blir till skönsång om varför inte bara musiken utan också vinet spelar sådan rock’n’roll i mitt liv.
Per Sinding-Larsen är musikjournalist, känd från Studio pop, Kulturnyheterna och egna PSL. Han var med från starten på ZTV och har bland annat gjort två dokumentärfilmer om rockbandet Kent. Han har också ett gediget vinintresse som lett honom till vinområden runt om i världen.
"Julio Iglesias stod för de mer storvulna valen. När vi sågs på Grand Hôtel hade den store estradören hunnit inventera husets källare på allt spanskt."