Veritas: Försvara förvarandet

Ändå blev det ingen storartad ­vin­upplevelse. I takt med att mina ­vinkunskaper så småningom ökade drog jag slutsatsen att ­vinet hade behövt ligga till sig några år till. Mina ­oerfarna smaklökar kunde helt enkelt inte ta till sig ­örtigheten, de stökiga tanninerna och den tydliga syran i druvsaften från sangiovese. 

En ny flaska med samma vin från samma ­producent köptes således in för att förvaras och konsumeras vid rätt tillfälle. Den lyftes ­varsamt upp på ett vägghängt vinställ i köket, strax ­bredvid ugn och kylskåp. En inte helt ­optimal placering för den här typen av ädla drycker ­förstås, men det ledde ändå till att flaskan snart fick ­sällskap av andra buteljkompisar. När jag några år senare började plugga till sommelier ­utökades samlingen ganska rejält. 

I samma veva krympte boytan med ­anledning av en flytt från villa till lägenhet. När ­förvaringsmöjligheterna minskade fick barnen vänja sig vid att det kunde rulla ut flaskor när de skulle rycka fram sina sneakers från sko­hyllan och ­hustrun vid att det kunde dyka upp en kasse ­mousserande under sängen.

Flaskorna hade jag spritt ut över ­lägenheten utan något som helst system. Tills jag ­drabbades av insikten att jag behövde få ordning på mitt samlande. Drömmen var förstås en vinkällare byggd utifrån egna behov och önskemål. Eftersom ingen villa längre fanns i mitt liv kändes en vinkyl rimligt. Ett krav var dock att den skulle byggas in och integreras i köksmiljön. 

Men måste det vara så fancy? Räcker det inte med en fristående kyl? In med sladden och ­sedan är det klart! Jo, för vissa är det säkert helt perfekt, men jag var besatt av att få parkera en inbyggd kyl med mahognyfinish, display­hyllor och dimmad belysning. Det gick så långt att vinkylen blev en avgörande parameter när vi för något år sedan skulle byta boende. Det första jag tittade på när jag klickade runt bland ­objekten på mäklarnas webbplatser var tillgången på vinkyl. Inbyggd. I köket. Sökandet gick i teorin i mål med en våning i två plan där vinförvaringen på ett avancerat sätt integrerats i köksgolvet. 

Jag var såld. Tyvärr var resten av familjen inte lika begeistrade. I stället blev det en tämligen ­ordinär och småtråkig lägenhet. Helt utan vinkyl. 

Från dag ett har jag därför gjort allt för att ­förverkliga min dröm. En finsnickarvän till mig har gjort åtskilliga besök med tumstocken i högsta hugg. Vi har mätt och funderat, räknat och tänkt om, för att sedan börja om från början igen. Det enda jag har kommit fram till är att jag inte kommer att kunna förvara mina viner på det sätt som jag önskar i nuvarande kök. 

I takt med att jag förlikat mig med det har en ny livssyn växt fram. Den handlar om att låta bli att köpa viner som måste mognadslagras ­alltför länge. Bättre att antingen köpa viner som ­redan är utvecklade eller fokusera på dem som är tänkta konsumeras tämligen omgående. För vem vet, jag kanske blir överkörd i morgon och då får jag ändå aldrig testa den där Brunellon från 2008 som ligger och myser i mörkret där hemma i garderoben. 

Tomas Skagerlind är sommelier­utbildad journalist och ­redaktör, samt förstås munskänk. Aktiv både i ­redaktionsrådet för In Vino samt ­Munskänkarnas kommunikations­grupp. Du hittar honom även på Instagram @vinkaraffen.