Veritas: Inga konstigheter alls
Nej, vin är inte konst, svarar jag när någon undrar hur jag ser på det, eftersom jag i många år ägnat mig åt att skriva om konst i olika tidningar och även har ett visst vinintresse. Utan att gå in på det moderna konstbegreppets förvandlingar säger jag att konst är något annat. Men jag tycker ju ändå att vin är något mer än bara ett hantverk.
Första gången jag drack ett bättre vin var jag 16–17 år, jag brukade få kanske ett halvt glas hemma ibland när det serverades en köttbit mot veckoslutet. Inget märkvärdigt, men snäppet över lantvinsklassen (det här var alltså under andra halvan av 1980-talet).
Men en gång hade min pappa av någon anledning steppat upp några prisklasser. Scenen är tydlig än i dag. Det var oktober eller november och mörkt ute så det var levande ljus på bordet, vi åt utskuren biff och en potatisgratäng smaksatt med den spännande kryddan vitlök.
Till skillnad från mina jämnåriga vänner som mest tyckte det var surt och strävt gillade jag rött vin. Men det som serverades här var något annat än det vanliga, och jag var helt oförberedd. Doften var kontrollerad, koncentrerad och lätt på samma gång. I munnen vecklade skikt efter skikt av smaker och texturer ut sig. Det vinglade inte, spretade inte i väg åt något håll utan var eldigt men ändå elegant, stadigt och flyktigt på samma gång, likt mörkröda sammetsslöjor svävade det runt i munnen.
Ord räckte inte till. Det var ... som en Ferrari Daytona svepande i hög fart genom cypressalléer över toskanska kullar? Som att höra Glenn Gould spela piano? Kunde verkligen en dryck vara så här?
Många år av varierade vinupplevelser följde och just smaken var kanske inte alltid viktigast. Men minnet av den där nästan chockartade upplevelsen fanns kvar och vinintresset växte med tiden.
Drygt tre decennier senare står jag i provningsrummet på Château Mouton Rothschild och är med om något liknande. På en högre nivå, och med en gom som är mer tränad (och kräsen) än hos tonåringen, men ändå: Hur kan något ha så många nyanser som ändå inte bråkar med varandra?
Där och då faller bitarna på plats. Jag tänker att nej, vin inte är konst men upplevelsen av vin kan likna den som konst ger mig. Det är som att alla sinnen väcks, när jag drabbas av måleri eller arkitektur hör jag musik, när jag läser målas platser och stämningar upp för mitt inre. Musik bygger upp rum, marmorskulpturer får mig att känna den matta, kalkiga svalkan utan att jag rör vid dem.
Och vin spelar upp inre filmer av landskap, natur, städer. Det blir som att komma närmare något, historien kanske, kulturen.
Subjektivt? Absolut. Men jag tycker om att ta del av andras subjektiva upplevelser också. Vi missar det ibland när vi skriver om vin, det blir ofta provningsnoteringar av typen ”ljus färg, medelhög syra, något fylligare än förra årgången”. Jaha, jo. Men hur kändes det? Tänkte du på något?
Det var Ruffinos Riserva Ducale som jag fick smaka den där gången på 1980-talet, det med den medeltidsaktiga träsnittsetiketten. Jag har druckit det ibland under åren och det är väl rent objektivt inte exceptionellt. Minnet av första gången är ändå etsat för evigt.
Nils Forsberg är chefredaktör för Konstperspektiv, kritiker i DN och skribent i vintidningen Törst.
"Vin spelar upp inre filmer av landskap, natur, städer. Det blir som att komma närmare något."