Veritas: På spaning efter den vinhistoria som flytt

Efter EU-inträdets upplösning av ­import- och tillverkningsmonopolen 1995 bullade det kvarvarande monopolet upp mängder av champagne inför 1900-talets sista afton, och det gick ­nästan åt. Det innebar i alla fall att ­champagne etablerades som en relativt billig lyxvara och ­mousserande som närapå vardagsdryck, ­särskilt på somrarna, och med proseccon tio år ­senare blev bubblorna folkliga. Dessutom har vi ­överraskats från oväntat håll av brittisk ­sparkling, ­sedan man i södra England till slut insett att det är samma kritjord som i Champagne.

Folkliga blev också boxarna som smög in i november 1996. Systembolaget var länge emot formatet men fick ge sig i rätten, och ­under det nya millenniets första år tornade den ­invaderande bag-in-box-armén upp sig i ­butikerna som en veritabel mur att krana ur. De ­signalerade inte precis måttlighet med ett innehåll på fyra helflaskor och ingen koll på vad man hällt i sig. Men Systemet fick anpassa sig, och i dag står boxdrickandet för över hälften av ­vinkonsumtionen. Anpassat sig hade man ­tydligen också gjort gentemot vissa import­örer när den stora mutskandalen briserade 2003, med ­avskedade butikschefer och polis­anmälda importörer som följd. Det var många tappade hakor inför det som avslöjades i rätten, men ­Systemet reste sig ur ­askan och har i stället ägnat sig åt att med näbbar och klor bekämpa alla hot mot sitt detaljist­monopol, ­exempelvis gårdsför­säljning eller de nätsajter som numera ganska enkelt kan förse kunder med andra viner.

Det ökade vinintresset ledde till en växande skara av hoppfulla svenska vinodlare, och efter en svajig start i slutet av 1990-talet började kvaliteten få lite stadga när man äntligen hittat den pålitliga hybriddruvan solaris, som sedan följts av fler.

Samtidigt har jag under dessa år sett allt fler kontinentala vinodlare knyta nävarna mot skyn i vanmakt inför olidlig hetta, torka och allt våldsammare svängningar mellan storm, hagel, frost och översvämningar. Vinrankan hör som bekant till växtvärldens tåligaste, men druvorna tål inte lika mycket stryk. Inte undra på att framsynta oenologer och agronomer sneglar nyfiket på det som händer i den fjällhöga nord. Att en ­hållbar framtida vinvärld kommer att bygga på ­köld- och stryktåliga piwidruvor, alltså hybrider som ­korsats fram, kan verka skrämmande för många, men de som följt arbetet i de klassiska distrikten ser det som en reell öppning.

Men frågan är om inte naturvinerna vänt flest begrepp upp och ner under dessa år. Det ­började redan på 1980-talet som en sekt kring några ­odlare i Beaujolais och Loire som ville göra vin utan tillsatser, och först runt 2005 spreds budskapet via parisiska vinbarer för invigda. ­Våren 2012 dök några naturviner upp på Systemet och dömdes ut som defekta av vredgade äldre vinskribenter. Samtidigt gick jag på presenta­tioner som liknade väckelsemöten. Äntligen ­viner som smakade annorlunda! Vi fick en tvättäkta konflikt mellan tradition och avantgarde, ännu med låsta positioner. Vem hade trott det?

Tja, inget av det jag räknat upp hade vi väl ­förutsett? Så jag skådar hellre i glaset än siar om nästa kvartssekel. Veritas in vino.

Karsten Thurfjell är författare och journalist med fokus på vin och mat samt ­Gastronomiska akademiens ständige sekreterare.