Veritas: Uppfriskande snobbism
”Fy fan jag hatar det. Jag står inte ut med sån elitism!”, skriver min kompis. Hon har varit i en nyöppnad butik i kvarteret, där ett särskilt populärt bröd är förbehållet betalande medlemmar fram till klockan 18. Då brukar det vara slut. Personen jag chattar med är min absolut mest privilegierade vän. Det är inte pengar som är problemet, det är principen.
Elitism har många ansikten, men få som förmår reta mer än det som rör mat och dryck. Åtminstone här i Stockholm. I länder där mat- och dryckeskulturen i högre grad betraktas som just kultur ser det annorlunda ut – där är det inte liktydigt med socialt självmord att vara nogräknad.
Någon vecka senare besöker jag Paris och serveras champagne hemma hos en svensk kompis. Hon har fått flaskan (Laherte Frères Ultradition Extra Brut, med Hanna Albrektsons fina etikett) av en fransk vän som menar att vinhuset är det enda vars bubbelproduktion går att uthärda.
”Man tänker att vi är rätt lika i Europa, men ju mer man umgås med varandra, desto större inser man att skillnaderna faktiskt är”, konstaterar min kompis. Hon har rätt: så snobbig är ingen svensk. Det går inte. Man rynkar inte på näsan när man blir bjuden på champagne, av någon sort, för då har man snart inga vänner kvar.
Elitismen är grundmurad inom Paris butiksväsende. Det gäller kläder, märkesväskor och det gäller vin, vissa flaskor är absolut inte till salu för vem som helst, även om man vet vad man ska fråga efter. Men är det något att bli upprörd över? För egen del ser jag det som att jag knappast kan bli arg över att andra springer snabbare, eller hoppar högre, heller. Jag har knappast gjort mitt bästa för att lyckas. Jag har för många andra prioriteringar.
Det är inte mer än rätt att det finns en return on investment även när det gäller dryckesintresse.
Med förbehållet att man naturligtvis inte klagar, över huvud taget, när någon bjuder är jag i grunden är positiv till den ogenerade snobbism som fransmän vågar ge uttryck för. Dels för att den känns uppfriskande – det är så långt från svensk konsensusgegga. Dels för att den ju bottnar i något. De spetsiga åsikterna kring mat och dryck vilar på en gastronomisk bildning och motsvaras av ett intresse för livets goda som genomsyrar samhället. Folk i Paris kör skruttiga bilar och lägger pengarna på vin och ost. Det är slående. Mat och dryck med kvalitet får kosta.
Det är givetvis en fransman i exil som säljer det limiterade brödet i Stockholm, som ser dess värde och att det är något som bör komma dem som aktivt har valt att stötta verksamheten (en livsmedelsbutik med hållbarhetsprofil) till del i första hand. Det framstår som en tröstlös kamp att förmedla den hållningen i ett land där standarden är bröd i plastpåse. Kan verkligen bättre bröd vara värt att investera i? Inte bara ISK-konton och funktionsplagg?
På samma sätt präglar systembolagsbutikernas standardsortiment vår bild av vad vin är. För den som redan vet vad den letar efter går det att beställa, absolut. Men det är något annat. Att gå runt i en butik är en vardaglig fostran. Precis som bibliotek finns systembolag i alla kommuner. Men känslan under lysrören är, med några undantag, att det verkligt intressanta utspelar sig någon helt annanstans. På nätet. Vem vill tillbringa sina dagar där?
Jenny Damberg är frilansjournalist och skriver om kultur, mat och dryck. Hon är även författare, bland annat till boken "Som hon drack – kvinnor, alkohol och frigörelse".