Vertikal elegans

Man känner sig liten när man lyfter blicken mot Valtellinas höga toppar, nästan så att man blir yr. De italienska Alperna reser sig som en massiv mur mot Schweiz, och Valtellina i norra Lombardiet skär genom landskapet som en smal och solbelyst korridor. Här, längs floden Addas norra bank, har människan i generationer tämjt de vertikala sluttningarna genom att bygga tusentals terrasser av kallmurad sten. Det är ett landskap som bokstavligen är skapat för hand, där jorden burits upp i korgar från dalbotten för att ge fäste åt vinstockarna.

La Spia är en av de nya aktörer som i dag driver Valtellina i en tydligt elegant riktning. Gården grundades 2013 och är ett småskaligt projekt med fokus på några få, extremt branta vingårdslägen i underzonen Sassella. Produktionen är begränsad och allt arbete i vingårdarna sker för hand, med låga skördeuttag och ett starkt fokus på precision snarare än kraft. Exportchefen Andrea Benvenuti rör sig vant i den branta terrängen och kan till och med prata samtidigt som han tar sig uppför sluttningarna.

– Min farmor var med och bar upp jord från dalen. Då byggdes terrasserna för odlingarna sten för sten, berättar han.

På dessa terrasser, mellan 300 och 700 meter över havet, växer nebbiolo i en miljö som tvingar rötterna att söka sig djupt ner i sprickorna i det underliggande moderberget av gnejs – en hård och gammal bergart med inslag av porfyr och kvarts. Ovanpå finns endast ett tunt lager av karg och mager jord, och det verkar nästintill omöjligt att något kan leva i den tuffa omgivningen.

Skillnaden mellan Valtellina och de mer berömda områdena i Piemonte, som Barolo och Barbaresco, är slående och bottnar i geologin.

Mamete Prevostini, vinmakare på gården som bär hans namn och ordförande i det lokala vinkonsortiet, förklarar att Barolo och Barbaresco domineras av lerjordar som ger viner med kraft och struktur, medan norra Piemonte – som Bramaterra, Lessona och Boca – präglas av en mer komplex blandning av sand, vulkanisk jordmån och lera.

– Här i Valtellina har vi mest sand och extremt fattig jord, vilket ger smalare och mer vertikala viner, säger han.

 

Prevostinis egen gård grundades i slutet av 1990-talet och har vuxit till att bli en av regionens kvalitetsreferenser, med en produktion på omkring 80 000 flaskor per år. Nyligen övertog han också det före detta nunneklostret San Lorenzo från 1100-talet som ska rustas upp.

– Det går att besöka på förfrågan samtidigt som vi renoverar, både klostret och vinfälten utanför, berättar han medan han visar mig den imponerande byggnaden där salarna speglar en svunnen tid. Prevostinis ögon lyser upp när han visar de intilliggande vinfälten. Fokus ligger på cru-baserade valtellina superiore-viner, där varje läge vinifieras separat för att tydligt spegla sitt ursprung.

Lokalt kallas nebbiolo för chiavennasca, ett namn som enligt dialekten härstammar från ordet cu’vinasc, som betyder ”större skörd”.

– Namnet kommer av att chiavennasca har större klasar och druvor med mer juice än andra typer av nebbiolo, förtydligar Prevostini.

Utöver höjden och den karga jordmånen är en annan avgörande faktor för vinproduktionen i området Breva – en eftermiddagsvind som blåser in från Comosjön under omkring tio månader om året. Vinden är helt avgörande då den torkar upp fukt och minskar risken för röta i de täta klasarna.

Men vinden till trots är ekologiskt arbete förknippat med stora utmaningar.

– Det är väldigt svårt att arbeta helt ekologiskt i Valtellina av den enkla anledningen att arbetet går för långsamt. Eftersom allt görs för hand hinner vi inte alltid ut och bespruta med exempelvis bordeauxvätska om ett röt-angrepp skulle ske, säger Prevostini.

Han menar att det ökar risken att förlora det lilla man lyckas producera om man certifierar sig som ekologisk.

– Med det sagt arbetar vi med stor respekt för naturen, tillägger han, och pekar på att många producenter i praktiken ligger mycket nära ekologiskt arbete utan att vara certifierade.

 

Emanuele Pellizzatti Perego från Arpepe håller med. Familjens historia i Valtellina sträcker sig tillbaka till 1800-talet, och gården räknas i dag som en av de mest stilbildande producenterna. Syskonen Isabella, Guido och Emanuele förvaltar några av Valtellinas mest klassiska vingårdslägen, främst i underzonerna Sassella och Grumello, med en filosofi som bygger på långsamhet, tålamod och minimal påverkan.

– Ekologisk certifiering är i praktiken mycket komplicerad. I Langhe kan en person bespruta tio hektar på sex timmar. Här skulle det ta åtta personer tio timmar. Dessutom blåser Breva-vinden bort mycket av det vi sprutar, så tidsfönstret är extremt litet, förklarar Emanuele.

Han tillägger:

– Vi skulle vilja använda drönare för att bespruta, men de likställs med helikoptrar inom den italienska lagstiftningen och får endast användas vid skörd. Vi får se hur det blir i framtiden.

I vissa extremt branta lägen hämtas druvorna efter skörd med helikopter – en lösning som väcker frågor.

– Det är varken miljövänligt eller bra för kvaliteten. Druvorna skadas lätt och jäsningen kan starta redan i fält, menar Prevostini.

Samtidigt visar det hur långt producenterna är beredda att gå för att bevara vingårdar som annars riskerar att överges i ett område där varje meter mark kräver manuellt arbete.

En annan tydlig utmaning är klimatförändringarna. Från att tidigare ha kämpat för att nå en alkoholhalt på 11,5 procent ligger de flesta viner i dag närmare 14 procent. Flera producenter experimenterar nu med olika rotstockar för att möta torka och värme – ett långsiktigt arbete som kommer att avgöra hur regionen ser ut om trettio år.

Ett klimat i förändring har även tvingat fram en ny sorts intelligens i källaren. Tidigare försökte man efterlikna vinerna från Barolo och Barbaresco genom att använda nya barriquer och på så sätt nå kraft. I dag har man blivit betydligt mer försiktig med faten och gör slanka viner som speglar sin växtplats.

Enligt Prevostini är rollerna numera ombytta.

– I dag är det Langhe som härmar oss och inte tvärtom, säger han med ett skratt, och betonar att Valtellinas viner har en tydligt alpin karaktär där frukten ska stå i centrum och inte får förstöras av för mycket ek. Flasklagring har i stället blivit det främsta verktyget för att behålla frukttonerna och slipa bort hårda kanter.

Hos Arpepe kom övertygelsen om en slankare stil tidigt.

– Vår pappa trodde på Valtellinas identitet när alla andra försökte kopiera Piemonte på 1980- och 90-talet. Det var en svår tid, men han vägrade ge upp idén om ett vin som speglade våra höga berg och branta terrasser, säger Isabella Pellizzatti Perego.

 

Familjen arbetar med tio olika kloner av chiavennasca, långa macerationstider, stora, gamla botti och mycket lång flasklagring – ofta betydligt längre än vad appellationen kräver.

– Trots våra slanka viner har de en imponerande lagringsförmåga, menar hon och häller upp en Sassella Rocce di Rose 1996 – granatfärgad, fint bibehållen frukt, med toner av lakrits, balsamiska inslag och ett fortfarande krispigt avslut.

Även språket på etiketterna förändras. Allt fler producenter väljer att skriva nebbiolo i stället för chiavennasca.

– Chiavennasca är en lokal term som få konsumenter förstår. Skriver vi nebbiolo blir det tydligare vad det är för druva, säger Prevostini.

De flesta producenter jag pratar med är positiva till skiftet – inte för att sudda ut det lokala, utan för att göra regionen mer begriplig internationellt. Hur långlivad nebbiolotrenden är vet ingen, men just nu fungerar den som en dörröppnare till ett område som länge levt i skuggan av mer kända appellationer.

 

En ekonomisk verklighet sätter dock press på de mindre producenterna. Valtellina är en droppe i vinvärldens stora hav med en total produktion om cirka tre miljoner flaskor per år. Som jämförelse ligger Barolo och Barbaresco på dryga sjutton miljoner flaskor tillsammans. Prevostini påpekar att man måste bli bättre på att sälja viner lokalt i Lombardiet och höja medelpriset, som i dag är för lågt med tanke på att allt arbete görs för hand.

Trots att det finns ett hundratal producenter i Valtellina är det bara tio som tillsammans står för 90 procent av produktionen. Dominerande är Nino Negri som ingår i Gruppo Italiano Vino och ensam står för omkring 25 procent av den totala volymen. Samtidigt fungerar gården som en viktig ambassadör för området internationellt.

Framtiden för Valtellina pekar ändå mot en ökad förståelse för dess unika elegans, tack vare skickliga producenter som satsar på viner med energisk finess. Med hjälp av deras rosso di valtellina och valtellina superiore kan området tala till en modern publik som söker nerv snarare än kraft.

Genom att vårda sina terrasser och acceptera de begränsningar som det alpina landskapet ger fortsätter vinmakarna i Valtellina att producera några av världens mest personliga och transparenta nebbioloviner. Med mycket envishet och tålamod, ska tilläggas.

Foto: Vingårdarna & Vini Di Valtellina