Barbaresco

Så till exempel när vinlusen härjade i slutet på 1800-talet, var det inte helt förödande. Det tog lång tid innan man återplanterade med ympade stockar, ännu längre i Barbaresco jämfört med Barolo.

Kopplingen till Genua var viktig under medeltiden när de skickliga båtbyggarna och handelsmännen från Venedig och Genua kunde segla och ro sina farkoster upp till Southampton eller London i England på en månad. Men då var det mest söta viner från torkade vita druvor som malvasia som efterfrågades.

Det var först i mitten på 1800-talet som intresset för det röda vinet ökade. Österrike hotade ta över området och Camillo di Cavour, en lantbruksspecialist och risodlare med vinintresse som blivit borgmästare i Turin, vände sig då till Napoleon den III för hjälp och skydd.

Med det franska inflytandet kom också ny kunskap, bland annat hur man skyddade druvorna från mjöldagg med hjälp av svavel, en revolution i sig. Den som lärde Cavour det, var en vinkunnig man vid namn Paolo Francesco Staglieno som han anställde som vinkonsult på 1830-talet. Staglieno införde också bruket att jäsa i täckta kärl för att undvika oxidation.

I Genua bodde samtidigt en fransk vinhandlare vid namn Louis Oudart som fått upp ögonen för Cavours viner och blev den dominerande köparen av dem. Staglienos viner höll bra kvalitet, men var gjorda i en ung och sötare stil som var populär då. Men han lät druvorna mogna och höll rent i källarna. Oudart hade smak för viner i en torrare fransk stil med kropp och mognad. Under en tid konsulterade bägge hos Cavour och då införde Oudart fyra års ekfatslagring. 1844 importerade han 1 000 glasflaskor från Frankrike, unikt i Italien då, som han buteljerade sitt vin på. Därmed kan man säga att det moderna nebbiolovinet var skapat.

Den som betytt mest för Barbarescos historia var en ung man från Modena, professor Domizio Cavazza. Han hade studerat vid flera lärosäten både i Frankrike och Italien. Myndigheterna fick upp ögonen för hans begåvning och erbjöd honom tjänst som rektor för den då, 1881, nyöppnade oenologiska skolan i Alba. Cavazza såg en stor potential i området. Visionen var att Barolo och Barbaresco skulle bli ett enda område med Alba som centrum. Först försökte han få Barolos vinbönder att organisera sig men misslyckades. Då vände han sig till Barbaresco där han fick nio bönder med sig för att starta regionens första kooperativ, Cantina Sociale di Barbaresco 1894. Idag ses det som startåret för Barbaresco som vindistrikt.

Cavazzas entusiasm för Barbaresco förblev stor, han till och med ritade den första kartan över de bästa vingårdarna. Tyvärr gick han själv bort 1913, alldeles för tidigt, och sen kom första världskriget och därefter den fascistiska regimen som tvingade kooperativet att upphöra på 20-talet. På 50-talet var det en sleeping beauty men minnena och visionerna fanns kvar. 1958 fick den visionäre prästen i Barbaresco, Don Fiorino Marengo, ihop hela 19 egendomar för att starta upp organisationen igen, nu som Produttori del Barbaresco.

De första årgångarna vinifierades i källaren under prästens hus, sen växte det snabbt och nya lokaler byggdes. Ett viktigt steg man tog var att endast odla nebbiolo. Ett svårt beslut då nebbiolo var ett vin som krävde lagring och på den tiden endast dracks vid speciella tillfällen. Idag har kooperativet 54 medlemmar med mark i många av det bästa från vingårdarna. 1967 beslutade man sig för att buteljera några av dem separat och var därmed en av de första producenterna att göra så. I och med lanseringen av dessa viner och med utnämningen till DOCG 1980 kan man säga att distriktets status slutligen var förankrad.

Som en logisk följd stadfäste man 2007 sina vingårdslägen i en lista som omfattar 69 officiella lägen, Menzioni Geografiche Aggiuntive (MGA). Striden om vingårdsbeteckningarna var inte lika stor i Barbaresco som i Barolo där kanske mer stod på spel. Så 2007, tre år före Barolo, fanns det en officiell lista.