Berusande berättelser

Vin och alkohol har använts som berättartekniskt verktyg av författare i alla tider. Från den romerska satirikern Petronius skildring av hur den nyrike Trimalchio försöker flasha med 200-årigt Falernervin till James Bonds utnämnande av Taittinger Blanc de Blancs Brut 1943 som ”troligen den finaste champagnen i världen” (åtminstone i Ian Flemings böcker, på film var det sedermera Bollinger som blev agentfavoriten).

Val av vin säger alltså minst lika mycket avseende ambitioner och självbedrägeri som om smak, klass och världsvana. Extra komplicerat blir det dock för greve Alexander Rostov som i Amor Towles roman En gentleman i Moskva döms till husarrest på Hotel Metropol av bolsjevikerna 1922. Som om inte det vore illa nog misslyckas den passionerade vinkännaren Rostov med att beställa en Barolo San Lorenzo till sin ossobuco. Det visar sig nämligen att myndigheterna i sann kommunistisk anda beordrat att etiketterna på vinkällarens samtliga flaskor ska avlägsnas så att allt vin kan serveras till samma pris. Men när greven tillåts vandra längs hyllorna stannar han upp vid en flaska med ett präglat emblem föreställande två korslagda nycklar. Han känner genast igen det som Châteauneuf-du-Pape och tar med sig flaskan för att spara den till ett framtida speciellt tillfälle.*

Ganska precis samtidigt i en annan del av världen förser sig Charles Ryder och aristokraten Sebastian Flyte av beståndet i familjegodset Bridesheads välfyllda vinkällare. En berömd vinprovningsscen följer där de två huvudkaraktärerna i Evelyn Waughs En förlorad värld sätter sig med tre uppdragna flaskor och en bok om vinprovning: ”Vi värmde glaset lätt över en ljuslåga, fyllde det till en tredjedel, virvlade runt vinet, höll upp det mot ljuset, drog in doften i näsan, smuttade på det, fyllde munnen med det, rul-lade det över tungan, smällde det mot gommen som man smäller ett mynt mot en disk, lutade huvudet bakåt och lät det försiktigt rinna ner i halsen.” Därefter försöker de båda överträffa varandra med färgstarka omdömen som ”Det här är ett litet skyggt vin, som en gasell”, ”Som en gnetig gnom” och ”Spräckligt, som en äng på en vävd tapet”.

En betydligt mer destruktiv alkoholkonsument finner vi i den försupne fiskaren Thomas Wulff-Hansen i Klas Östergrens roman Ankare. I ett fiskeläge på Österlen ägnar sig Wulff-Hansen utöver sitt dagliga värv åt människosmuggling – och ett förödande drickande, samtidigt som han försöker rädda det sista av sin värdighet. Särskilt minnesvärt är det långa partiet där Wulff-Hansen kraftigt berusad irrar runt på en marknadsplats, hur han ”trampar fram i vimlet och känner sig uppslukas, strömvirveln av tomhet som bildas bakom hans rygg när människorna viker undan och väjer för hans gestalt”. ”Men”, som Östergren skriver, ”Wulff-Hansen är där han vill vara för hans berusning är inget tillstånd, det är en plats där han alltid hamnar förr eller senare och där saker och ting har samma rang som de alltid haft.”

Romanen har jämförts med verk av författare som Graham Greene, Ernest Hemingway och Malcolm Lowry. Just Lowrys Under vulkanen är den kanske mest framstående litterära skildringen av ett ändlöst supande. Historien utspelar sig under den sista dagen i den alkoholiserade före detta brittiske konsuln Geoffrey Firmins liv och författarens research bestod i att själv vara gravt försupen. Lowry kunde dricka tre flaskor vin per dag, och ovanpå det en eller ett par flaskor rom. Mot slutet av sitt korta liv kunde han till och med dricka rakvatten.

När det kommer till research kan man annars göra som författaren Johan Hurtig. Häromåret utbildade han sig till sommelier, vilket han har haft nytta av i sitt romanskrivande.

– Jag har ägnat många timmar åt fältstudier av olika slag så en viss grund finns, men jag älskar samtidigt att googla fram en vindetalj eller ett årtal som kan sätta extra färg, berättar Johan.

– Jag har lovat mig själv att aldrig missa ett tillfälle att låta det säga något om en karaktär eller sinnesstämning. Om någon beställer ”en öl bara” så ska också det betyda något, precis som om det beställs in en viss flaska chambolle-musigny.

Johan Hurtig tycker om att använda noga uttänkta referenser som till vissa läsare säger något tydligt, men går and-ra förbi utan att det förstör helheten. Vad gäller vin som klassmarkör upplever han att många som lärt sig en del om vin är mer noggranna med att visa upp sin kunskap än de som kan massor.

– Dessa är ofta tryggare i sin kompetens och kan få prata och agera mer obrytt. Det gäller både karaktärer och berättare. Något jag för övrigt tror även omfattar kulturmarkörer som musiksmak, kläder och film.

Johan Hurtig och exfrun Johanna Wagrell debuterade för två år sedan med deckaren Fasad där polisinspektören Elizabeth Hallman löser ett försvinnande av en ung flicka. Uppföljaren Skuld kom året därpå och i våras släpptes den tredje delen Kontroll. Alkoholhaltiga scener förekommer i alla romanerna, men en som Johan själv lyfter fram är när Elizabeth i Skuld tar en klunk bourbon.

– Jag är väldigt nöjd med beskrivningen av hur hjärnan liksom baddas inifrån och livet bromsar in i samma stund.

Samtidigt finns det sådant som Johan tycker är särskilt komplext när man skriver skönlitterärt om vin och annan alkohol: att hamna rätt i alla motstridigheter. Hur det förstärker personlighetsdrag både positivt och negativt. Det finns även många klichéfällor att trilla ner i. Något Johan kan störa sig på är när en karaktär dricker alltmer utan att den inre dialogen ändras.

– Som skådespelare vill man till exempel akta sig för att vara tydlig med sin berusning eftersom en full person snarare kämpar med att visa sig nykter – men inne i skallen är det ju en helt annan sak. Eller så gäller det bara mig personligen.

Hur gestaltar du baksmälla?

– Jätteolika. Men i Kontroll finns ett parti där Elizabeth Hallman är riktigt bakis och har en mängd mer eller mindre medvetna steg som hon behöver ta sig igenom. Allt från den där blixtrande huvudvärken och en mage i gungning till det vidriga, ångestframkallande återupplevandet av allt dumt som sades och gjordes i berusningen. Och så det märkliga behovet att ta kontroll över små oväsentligheter för att bekämpa ångesten. Man skriver för att förstå sig själv, var det visst någon som sade.

Även i Ulrika Fåhraeus böcker förekommer en hel del vinkonsumtion. För henne är dryckesvanor ett utmärkt verktyg i utmejslandet av karaktärer.

– Det är stor skillnad på en som drar i sig ett helrör en fredagskväll och på den som noggrant väljer ut ett årgångsvin till älgsteken, på tonåringen som super sig full på ett billigt vin och på champagnealkoholisten på Lidingö. Om någon helt avstår alkohol säger även det något om personen.

Hur använder du alkohol i ditt berättande för att blotta det som annars hålls tillbaka?

– Ett exempel är en scen i min senaste bok Högt i blod där en anställd kommer in till sin chef och finner henne berusad mitt på dagen. Flera svåra händelser har staplats på varandra och chefen, som inte väntade sig att någon skulle komma in till henne då, har tagit till flaskan i desperation. Det leder till att hon råkar säga saker som hon inte annars skulle gjort. 

I debutromanen Hästkrematoriet skildrar Ulrika hur en grupp nyrika på ett skånskt gods försöker sig på vinodling. Där finns även några seriöst vinkunniga personer vars strävan att skapa ett drickbart vin är en av bokens röda trådar. Ulrika Fåhraeus ser vinets roll som klassmarkör som ett oemotståndligt och mycket användbart berättarverktyg, men betonar att det måste nyttjas med känsla och försiktighet för att inte bli klichéartat.

– Min debut innehåller en scen där en ung hästskötare hamnar i ett internationellt sällskap bestående av vinkännare som ska avnjuta ett vin som hon vet är jättedyrt. Hästskötaren betraktar hur sällskapet dricker vinet och tar tyst efter, men hoppas samtidigt att hon inte ska få frågor om vad hon tycker om det. Mitt i allt drabbas hon av skam över att vara den enda som har tagit av sig skorna. Underdogperspektivet får sätta tonen i den scenen.

Även Jan Guillou har insett betydelsen av att bland annat genom vinkunskaper visa på klasskillnader i sina romaner.

– Val av dryck säger en hel del om en karaktär. I första hand klassbakgrund, sedan graden av sofistikation eller snobberi, typ James Bond som föredrar olika årgångar av Dom Pérignon, eventuellt skrytsamhet eller nyrikedom som uppträder i falska fjädrar.

För Jan fyller vinet funktionen av en paus i handlingen, ”precis som i livet”. Att det i regel beskriver avkoppling men att det också kan vara en fälla, ”att nu när man tror att det ska bli avspänt kommer något dramatiskt”.

Vad är det svåraste med att skriva om vindrickande?

– Att få poängen att gå hem utan att läsaren blir provocerad av vinsnobberi. Raffinerade poänger kan ju ofta undgå läsaren. Om en romangestalt som jag tycker illa om väljer ett Bordeauxvin från 1984 är han alltså en idiot. Men hur många läsare förstår att det är det enda dåliga året för Bordeauxviner på 80-talet?

Jan Guillou säger sig inte ha några direkta favoritdryckesscener i litteraturen, men en egen som han är nöjd med finns i en kommande roman.

– Ett kul missförstånd där värden utgår från att hans ukrainska gäst är en fullständig vinbarbar och därför inte ens ställer fram något glas. När vinet kommer på bordet säger ukrainaren: ”Ja, 1978 är väl kanske den bästa årgången i södra Rhône.” Värden går då blixtsnabbt och hämtar ett vinglas till ”barbaren”. För den invigde betyder den korta repliken att ukrainaren besitter en vinkunskap långt, långt utöver den vanliga.

Då det gäller vinresearch har Jan faktaunderlaget nära till hands. De sorter som förekommer i hans böcker är nämligen alltid hämtade från den egna vinkällaren.

– När det kommer till whisky är jag däremot mer dilettant, här har jag prövat mig fram genom åren. Men alla drycker jag skriver om har jag själv druckit.

Vilka litterära alkoholklichéer retar du dig på?

– Det som stör mig mest är när de kräks. Jag undviker själv att gestalta berusning av just den anledningen.

Foto: Karl Nordlund

*Redaktionens anmärkning: Att första Châteauneuf-du-Pape-flaskan med emblem gjordes först 1937 är en detalj som författaren inte kände till.