aglianico

Spridning

Om legenden är sann, vilket hävdats av många författare genom tiderna, sägs aglianico ursprungligen härstamma från det antika Fenicien, vars urhem låg i dagens Libanon med angränsade områden vid östra delen av Medelhavet. Fenicierna var ett stort handelsfolk med stora framgångar i framförallt det södra Medelhavet medan grekerna som största konkurrerande sjöfolk fokuserade på den norra delen. Fenicierna ska först ha tagit med sig druvan till grekerna som i sin tur senare förde den vidare till Kampanien och Basilicata i södra Italien. Detta ska ha hänt redan 600 år f.Kr. Många har hävdat att druvan togs till Italien under namnet Vitis Hellenica där den vann mycket stor regional popularitet. Romarna kallade den Ellenico (grekiska för just grekisk) och använde den för att ytterligare förbättra kvaliteten i den tidens största vin, Falernum, hyllat av epokens kungar och poeter. Man tror att aglianico möjligen var den viktigaste druvsorten i Falernum. Den romerska författaren och tillika naturforskare Plinius den äldre beskriver viner från aglianico som bland de största i antiken. Dennis Dubourdieu, vinmakare från Bordeaux samt professor i oenologi vid universitetet i Bordeaux, har beskrivit aglianico som ""förmodligen den druvan med längst konsumenthistoria 5 Aglianico – en druva på frammarsch av alla druvsorter”. Långt senare, efter att den spanska dominansen i södra Italien satt sina spår runt åren 1520 (Oz Johnson), började namnet aglianico förekomma. Det påstås (A. Scienza) att det slutgiltiga namnet påverkats av ”vino de llanos” (slätternas vin) från spanskan. Han understödjer detta påstående med att det inte finns ett spår av ordet aglianico innan den spanska besittningen av södra Italien, som påbörjades under 1400-talet